jag gråter aldrig

jag gråter aldrig
tänkte hon
påmind om då
hon faktiskt yttrade de orden
den gången någon berättade för henne om sin egen gråt
och frågade hennes unga jag om hennes
och fick till svar

jag gråter aldrig

men det är inte sant
för nu sitter hon här och gråter
en långsam klibbig gråt
en tjock rännil av skyddslöst mottagna oförrätter
utifrån och in oläkta ärr
omstöpta i oformulerade tårar
uppväckta av någon annans gråt
där hon sitter och tittar på ett öde
inte helt olikt sitt eget

men de egna livet är inte hotat längre
det är ensamt och tyst numera
så hon gråter inte för det
hon gråter för det som varit

hon gråter för hela livets alla många årens dagar
då hon inte gråtit
när hon nu förstår
varför hon sa
jag gråter aldrig