De slickar varandra bakanför örat på den svenska kulturscenen, lyfter fram varandra som om de vore lättja i sitt så kallade kändisskap. Bajs i munnen på de godtalande karaktärerna, de snoffsiga kukar och fittor som veta sig tro.
Förlåt för det otalade ordet som kommer ur mitt alter egos alter egos mun, för tycket kring rampljuset gör mig förblindad, förkortad, blottad. Jag är ingen och det vet du inte ens. Strålkastaren kastar skuggor åt sådana som mig.
Galenskapen ligger i släktled, Gargamel är lurigt nog min tandfe. Så skåda mitt leende hur leende det är, de är gener som Gargamel ger. Alter egots alter ego, Gargamel är kajutans kapten.

Att leva i sin egna tid har i åratal varit katastrofalt, men nu känns det som rytmen har hittat ett samklang med tiden. Jag lever i min egna melodi, den som klingar och klangar så så och så vidare.
Med mörka toner sjunger jag om ljuset i våran köksdel av filmisk karaktär från förr (i tiden). Den liknar en godisbutik, gul och fin.

Att vara som man är är för många det som skrämmer, som min glädje till exempel; när den har varit i sanning har den skrämt. Omgivningen har talat om det, omgivningen har talat om det. Rädslan har då skapat karaktär(er), den trevliga, den fega, den dumma, den skeva, den bräckliga och den ståtliga. Men vem var jag? I vilken spegel ska jag spegla? Så var det i mitt från förr, jag skrev en text och rektorn ringde modern och fadern min för ett möte. Hur mår sonen eran egentligen?
Det som är ur minnet är att jag skulle skriva en text ur ”ren” fantasi fast med en röd tråd, en som spiralar sig fram, bak och all de andra riktningarna. Men tji fick man.

Detta är mitt självmordsbrev, uppdiktat och utan testamente. Vem ville vara min vän när jag sågar världen med mitt döda tal? De står här i mitt hjärta stelnade. Ingen förvåning ringde när samtalet kom, vem var denna människa? Om så människa, om så mänsklig.
Jag kommer inte ihåg idag vem jag var innan döden, livet, den så kallade födseln. Lockad av ljuset blev bidragaren bedragen, jag kostade skjortan av min far innan min första lön. Svetten drypte av min mor innan mitt första folkvett. Syster kom senare som en räddande andedräkt, en fläkt av anletssvett. Anlagsvett kanske är mer rätt.

Anders son som Andersson lever vidare genom dottern, den icke tappade förhoppningen. En son.
Så som jag, en son. Förtappad av förnimmelse, den framtid som knackar på axeln. En son utan bindelse, bildad och redan klar. Klokheten knakar klar i skarvarna hos denna. En son.

Kan det bara vara jag som tappar tråden i en mening eller är det meningen? Eller beror det på min färgblindhet? Att den röda tråden är svår att följa, när ord, text och mening är svår att inte förlöjliga? Tänker mig hyllningar på torget efter denna följetong som är självförlöjligad. Hipp hipp till en skygg mediehora. Medel beroende i perioder, periodare som så på Skansen. Den som förtvinar för skrattet, föraktet och applåderna. En gång till och vi vill inte leva, en gång till och vi vill inte leva. Hurra för försäden. Den sanna glädjen, den överraskande till ett oväntat liv och en för sen död.

Avslutar nu denna text med vart den började, på Scandic i Gävle. Där denna skribent sipprade ut till in. Gjordes av två och blev en. Men fan det går ju inte ihop, 1+1 är ju lika med 2! Lurad igen.

I folkmun är jag schakalens bästa vän. För hittar de inte han eller hon så finner de absolut aldrig mig.