Min pappa tog livet av sig natten mot min elfte födelsedag den 5 maj 1976. Ingen som helst krishantering och sorgeprocess kom till stånd och jag lärde mig i min övergivenhet att förtränga och stänga av, spela välmående och glad. Detta ledde till en eskalerande psykisk ohälsa i de övre tonåren och ett psykotiskt sammanbrott när jag var 21 år gammal, ett konstant tillstånd av skräck, fasa och surrealism som pågick under ett års tid. Jag drabbades dessutom av bipolär sjukdom när jag var 19 år gammal. Stora delar av mitt liv domineras av psykisk ohälsa eftersom jag inte får rätt diagnoser hos psykiatrin. Har hört talas om vanvård av patienter där och vill inte ha med dem att göra vilket var dumt gjort av mig.

Det är i början av januari 2014 och jag svävar fram över trottoarerna i city. Jag är en utvald kung som kommer att utföra stordåd. Att vara lagom manisk är en välsignelse och ett härligt paradis. De tidigare depressionerna i kombination med gränspsykos är helvetet.

Jag får syn på en kvinna i min ålder på ett café. Hon är klart annorlunda och vi blir tillsammans. Hon heter Helena och går på sjukersättning som jag. Hon har varit rocksångerska i New York och sytt kläder till stjärnor. Jag undrar idag om det är sant.

Min hyresvärd upptäcker att jag har fem katter . Två katter högst står det I hyreskontraktet. Han skriver en lapp där det står försvinn ditt jävla psykfall. Två av mina storasystrar kommer och lämnar mina katter till Örebro katthem när jag inte är hemma vilket jag tycker är arrogant. Yngsta katten Miranda får jag ha kvar. Syskonen arrangerar också min flytt i början av februari. Jag ska bo I mammas lägenhet centralt i stan eftersom hon har ramlat och brutit lårbenshalsen och vårdas på sjukhuset.

Min mani ökar på grund av att jag inte har något eget space och territorium. Systrarna kommer och inspekterar att jag sköter mig och lägenheten vilket är förnedrande. Helena är så annorlunda. Jag säljer mammas saker för att få råd med öl och cider. Livskänslan är intensiv och på topp. Manin ökar. I ett skov en natt möblerar jag om i lägenheten, flyttar på tavlor och prylar. Blir vräkt och flyttar hem till Helena.

Snor massor av saker på apoteket och åker dit Efter tre veckor har Helena fått nog. Jag befinner mig i en annan verklighet. Flyttar hem till min storebror.

Den första april en tidig kväll så kommer jag och går på öster på en cykelbana, slänger en cigarett och så börjar hela miljön att svaja och jag tänker direkt psykos. Sätter mig ned på huk och en man kommer och frågar hur jag mår. Det blir ambulans ner till sjukhuset och en psykiatrisk klinik där läkaren konstaterar bipolär mani. Jag sätts inte på det starkare lithium utan något annat svagare. Manin sjunker dock på grund av lugn och ro på avdelningen och ordnade förhållanden.

Efter tre fyra veckor på en torsdag skrivs jag

ut och bor hos brorsan. Redan på lördagen har min mani skjutit i höjden och jag blir osams med min bror. Sover följande natt hos en syster. Lasse och jag tillbringar söndagens eftermiddag hemma hos Helena. Jag missar chansen att sova på härbärge och vi bestämmer oss för att jag ska sova på en madrass på Lasses gamla trävind. Sent på kvällen lägger jag mig men kan inte sova och kliver upp för att sträcka på benen. Lasse blir störd i sin lägenhet nedanför och ger mig en rejäl utskällning. Någonting händer i mitt huvud och jag känner att jag håller på att bli psykotisk. Plötsligt kommer jag på att jag ska skapa publicitet för de hemlösa och ställer madrassen mot förrådens trädörrar och knycklar ihop en aftonbladet och tänder på. Jag skyndar mig ned för trapporna och på trottoaren kvicknar jag till och ringer 122.

Brandkåren släcker elden och ingen kommer till skada. Bara jag som åker på ett saftigt skadestånd.

Arresten och häktet. Är fortfarande rätt så manisk och sitter och skriver konstiga texter.

Surrealistisk psykiatrisk undersökning i Göteborg i tre veckor. Kommer hem till en manlig idiotisk åklagare som skäller ut mig trots att det är uppenbart att jag var allvarligt psykiskt sjuk när jag utförde brottet. Jag faller ned som Ikaros från min långvariga mani och hamnar på våningsplan minus tio i en obeskrivlig depression när jag anländer till Örebro rättspsyk i början av juli. Doktorn står och stirrar på mig handfallen och maktlös. Jag har även en kraftig gränspsykos och tillvaron under sommaren blir till ett smärre helvete.

Psykologen Miguel de Santos kommer tillbaka efter semestern. Han är en stjärna av empati, erfarenhet och självständigt tänkande. Jag är en våt fläck i slutet av augusti men ett gott samtal börjar. Jag får och en serie ECT, svag ström in I hjärnan och lithium. Miguel säger att branden var ett sätt för mig att säga nu räcker det, nu har jag fått nog. Långsamt blir jag bättre på mycket bra avdelning. Rättspsyk har större resurser än psykiatrin. Detta är adekvat psykiatrisk vård. Den långa vårdtiden gör att man lär känna personalen. Jag insåg tidigt att härifrån kommer man när man är frisk så det gäller att kämpa och samarbeta. Eftersom jag har rest på mig förr ur väldigt svåra kriser så tror jag att jag kan resa mig igen.

I början av november så mår jag ganska bra. Psykologen Miguel tackar mig för att jag har lärt honom saker som inte står i böckerna. Han säger också att jag är en konstnär efter att läst tusentals av mina texter. Han slutar sin tjänst och vi skilja åt. Jag flyttas till en annan avdelning för framtida utslussning. Jag suger i mig av den lugn och ro, ordning och reda, och trygghet som finns på sjukhuset, mat på bordet och en personalstyrka som verkligen bryr sig.