Av lera är hon, bränd i ugnens glöd,
ett stengods tyngd med svarta kannelyrer.
Det inre är av ande, utan de glasyrer
som yttersidan lovar, stolt men spröd.

Hon kommen är av jord, ur lerans diken
och skall till jord ock varda som sin lott.
Glaserad, mattad eller av chamotte
är hon ett ytligt sken i keramiken.

Ett kärl är hon och skör som av porslin,
men verkar stundom vara hård som flinta.
Till slut skall fotens ring av svaghet slinta
och hon skall återgå till poesin.

Hon är ett kärl, ett lergods i fajans
och alla är som hon - lite till mans...