Inne i natten kryper de fram. De, vilka inte vill bli sedda.

Ibland är jag där bland dom där...

Anar hur de fingrar på sina vapen medan de spänner ögonen i en.

*

Går bort till mackarna. Känner obehaget av att möta okända på åtskilliga tiotals meters avstånd under det att våra steg ekar i mörkret. Vacklande blickar blandat med stålhårt stirrande. Ingen frisk och rekorderlig individ stryker normalt omkring vid den här tiden...

Känner känslan när man återvänder fysiskt till de platser man ständigt tvingades passera i sin ungdom på väg till skolan, på fritiden till vänner; alla dessa närliggande atoposer...

På ett sätt har man nu inte kommit någonstans alls i livet.

Man är där man var då och det är inte mer än så.

*
Strövar omkring i dessa områden där jag inte satt en fot på länge. Minns samtliga små händelser från ett mer mognat perspektiv. Tittar mot lägenheterna där bekanta, och till och med förlovningar, har bott en gång. Färden går mellan Kvarntorget till Österängen och vidare genom Fålhagen. Tittar försiktigt upp mot fönstren. Tänker i scenarios: Vad skulle jag göra om min gamla kompis mor, vilken jag vet bor kvar, skulle kika ut och se mig just då? Kanske ett mindre trauma, men ändå något jag inte skulle känna mig helt bekväm med...

Har du något emot ärlighet?

Nej?

Jamen dåså.