Jag virade försiktigt in Dig som en jordisk gud i mitt silver och mitt guld, allt av kärt värde.
Du protesterade inte, nej varför skulle Du det?
Du var ju ändå helig, lämplig för tillbedjan.
Jag frågade Dig, frågade Dina ögon, om universums mysterier.
Du gav ifrån Dig en suck, begärde en ny klase blå vindruvor - endast blå.
Jag smekte Dig med ord, fraser och ornamenterade meningar, så mjuka, så milda.
Du vilade som i en bädd av ospunnen bomull - utan föroreningar, utan skuld.
Du lekte förstrött med gåvorna, formade sen en kritvit glob, kastade den över axeln, och somnade.
Jag förde Dig till portalen av italiensk calacattamarmor, valvet med de två vattenkastarna, våra stumma och döva bröllopsvittnen.
Du skred framåt med högburet huvud, efter det att Du med en knyck vridit min hand ur Din.
Jag bad Dig att inte lämna mig.
Du försvann spårlöst in i dimman.