När jag fick höra att Hanna hade lämnat landet
utan att berätta det för någon
så sörjde jag henne
som ifall hon vore död.

Och när jag hörde dem prata
om oss och vår historia
kändes det som att den här platsen
höll på att radera mig:

Mycket att säga
om sådant man inte kan prata om.

Jag vet inte hur du ser på saken
men jag har nog alltid känt
att det lika gärna hade kunnat vara jag
eller du.

Och jag vet inte varför
själen vill engagera sig i sådant
som inte längre angår den.

Kanske blir bara lämnandet
en oundviklig konsekvens
av att dehumaniseras till
ett tillstånd, ett spöke eller en outtalad önskan.