(Till minne av Fadime Sahindal och hennes medsystrar)

I
Du blev 26 vårar, lilla syster.
Ett långt liv på så kort tid.
Jag möter dina ögon i löpsedlarna.
Dina vemodiga, kloka ögon.
Blicken är trotsig, okuvlig, stolt.
En blick som liknar frihetshjältarnas,
som ditt folk älskar att skalda om.

II
Din mödomshinna, lilla syster,
är släktens allra dyraste ägodel.
Ty du är paradisporten för någon ung man.
Någons räddning från misär och armod,
från den uppslukande, solbrända jorden.
Du är guldet och de gröna skogarna.
Du är en framtidsinvestering.
En aktieportfölj äger inte sig själv,
en klenod får inte ha en egen vilja.

III
Traditionen, lilla syster, är en mäktig ek.
Dess rötter sträcker sig långt ner,
ända ner i den mörka medeltiden.
En ek vars lövverk slukar varje strimma sol,
hindrar allt nytt liv i sin skugga.
Men dess grova stam är maskäten, ihålig inuti.
Den klamrar sig fast vid jorden med all kraft,
tål inga friska vindar, inget sommarregn.

IV
Man utmanar inte uråldriga krafter, lilla syster,
inte ostraffat, inte i vår ruttna värld.
Vi har gödslat vår mänskliga grymhet
med omsorg ändå sedan stenåldern.
Vi tillåter ingen med ungdomligt övermod
nudda vid detta dödsmärkta träd.
”Den som sår vind, skall skörda orkan”.
Därför offrar vi våra barns späda kroppar
på familjens altare, i traditionens namn,
för heder, för Gud eller för fosterland.