Jag sitter i ett rum som saknar mitt namn
och ser mig själv sitta där
som en främling med mitt ansikte.
Rummet verkar förstå mig bättre
än de rum jag kallar mina.

Stolen knarrar och protesterar
mot tiden som vilar över oss båda,
som damm på en hylla utom räckhåll.
Ljudet når mig från ett avstånd
där jag själv känns avlägsen.

Utanför fönstret rör sig människor
som tankar jag försökte tänka färdigt
men borttappade på vägen.
Kanske tillhörde de världen
kanske lånade de mig för en stund.

En man går förbi med en påse bröd.
Hans steg bär en riktning
och jag känner en stilla avund
inför hans tydliga rörelse.
Kanske skapar jag vissheten åt honom,
en tanke som formar sin egen sanning.

Jag försöker förstå varför hjärtat
känns som en bok,
skriven på ett språk jag aldrig lärde mig,
men ändå förväntas kunna utantill.

Kanske är livet detta, 
att långsamt vänja sig vid
att inte förstå det
och att se sig själv tänka så,
som om tanken tillhörde någon
som bara passerar genom mig.
---     ---     ---     ---

Lite om Pessoa