Det finns människor som går runt
med händerna fulla av ingenting
och kallar det erfarenhet.

De blev inte hårda av världen.
De blev hårda av det de aldrig gjorde.

Den som aldrig skrev
lärde sig förakta ord.
Den som aldrig vågade älska
skämtar bort närhet.
Den som aldrig tog ställning
kallar övertygelse för naivitet.

De står vid sidan av sina egna liv
och kommenterar dem
som om det vore någon annans ansvar.

På kvällen
när allt blir tyst
och ingen längre lyssnar
känner de igen tomrummet.
Inte som sorg
utan som ett dovt eko:
det där kunde ha varit jag.

Jag försöker leva långsammare än rädslan.
Lyssna när något i mig vill röra sig.
Inte bli bitter över det jag inte hann
utan varsam med det som ännu är möjligt.

Världen är inte skyldig oss våra liv.
Den väntar bara.