Jag försvarar mitt land. Kapitel ett av åtta.

Jag ställde mig på knä ungefär trehundra meter ifrån polisstationen, med fri sikt från Central park, stod på en stor sten som hade en liten platt överdel. När jag lossat sprinten och osäkrat vapnet, väntade jag en stund för att försäkra mig om att ingen kunde se mig under grenverket från den stora pilen. Ingen verkade att se åt mitt håll. Snart skulle den där polisstationen vara ett minne blott. Det litet märkliga var att trots att jag vistats en hel vecka i parken, vid litet olika tidpunkter spanat mot stationsingången, verkade det förekomma rätt litet verksamhet just där. Få människor kom och gick. Kanske fanns det en annan ingång från en gata jag inte kunde se från mitt gömsle. Jag hade inte gått riktigt nära målet för att kolla upp hur stor eller hur livligt trafikerad stationen var. Jag hade varit tvungen att söka upp ett mål som kunde nås från cirka trehundra meters håll. Ovan som jag var vid ett vapen som detta så fick jag inte skjuta från för långt håll. Samtidigt måste jag tänka på att kunna ta mig därifrån rätt så obemärkt. Ingen skulle kunna fatta vad som hänt, utan alla skulle utgå ifrån att det var en bomb som smällde. För att det skulle verka extra troligt så hade jag låtit placera en falsk brandpost på trottoaren framför stationen, för bara två dagar sedan. Jag hade betalat en skummis en summa för att tillverka en falsk post i trä och fiber, som sprutmålats brandröd, sedan hade jag fått en grabb att placera den där och förklarat för honom att det handlade om hämnd för att jag fått för många parkeringsböter av folk från just den stationen, om det började brinna så skulle de försöka koppla in sig på brandposten och så skulle de bli snopna när de upptäckte att den inte fungerade. Grabben hade fått tio dollar för besväret att ta dit den mitt i natten och förankra den i gatan med starkt klister.
För en vecka sedan hade jag turistat en smula i New Haven i Virginia. Fast jag hade förstås inte riktigt betett mig som en turist. Några unga gangsters hade frågat mig varför jag gjorde det som de brukade göra när de hade tråkigt eller när de skulle hämnas någon oförrätt eller så.
Jag hade förstås svarat att orsaken till att jag lekt krypskytt och skjutit människor som var ute på nätterna och rånade andra, inte var att jag var en polis. Mitt skäl var helt enkelt att jag var där för att försvara mitt land. För att försvara den svenska livsstilen. Jag hade förstått att det kunde jag bäst göra genom att som turist åka till ett land som inte angripit Sverige. Upprinnelsen till det hela var förstås att tre danska killar hade våldtagit tre svenskor på gruppresa i Danmark. De hade gått till en fest i en stad som låg nära de finaste stränder som de gärna kunde drömma om att hitta i grannlandet. Det hade varit en fest för studenter och andra lokala litet äldre ungdomar. Under den festen så blev alltså de här tjejerna först drogade och sedan våldtagna av minst tre killar.

Fortsättning följer

Jag försvarar mitt land. Kapitel två av åtta.

De åkte fast efter någon vecka, men så släpptes de igen eftersom de inte var myndiga. Efter att ha snackat med några knuttar i Malmö så förstod jag att ett populärt turistmål för danskar var New Haven i Virginia. Därför var det mitt första resmål. Jag ville inte visa mina införskaffade vapen på ljusa dagen. De här vapnen skaffade jag mig genom att gå på ensamma ungdomar som tydligen gick omkring med vapen av någon anledning, kanske för att försvara sig med. Det gick ganska lätt att avväpna dem efter att bakifrån ha tagit strupgrepp och långsamt fått dem att undan för undan ge upp hoppet om att komma undan med livet i behåll. Den här långsamma strypmetoden är i och för sig rätt tidsödande, den tar mer än tre minuter, men det viktiga är förstås att vara så ljudlös som möjligt. Det första vapnet var en lång smalbladig kniv. Den dög alldeles utmärkt till att döda nästa offer med. Vilket var en kille på kanske 24-25 år som bar på en pistol i ett snabbköp. Han stod och hotade kassörskan med den, när jag smög upp bakom honom och snabbt sköt in kniven i sidan på honom, under armhålan. Han segnade ned på golvet medan jag höll i honom och han dog tämligen omgående sedan bladet borrat sig in i hjärtat. Jag befriade honom från hans vapen, en revolver och ytterligare en liten kniv som satt fast i en sliten slida nere vid ankeln. Biträdet i kassan stod som förlamad och verkade försöka se något av mitt ansikte, men jag bar ett sådant där vitgrönt pappersskydd för kirurger, uppspänt över större delen av ansiktet samt ett par riktigt fula solglasögon med röda blixtar på glasen. Dem gjorde jag mig förstås av med nästan genast när jag begivit mig av från butiken. Omkring tjugo smågangsters, fast ingen ur just deras gäng, gick åt under den där veckan i New Haven.
Förutom att ta folk bakifrån, genom att smyga mig inpå dem tills bara någon decimeter återstod innan jag slog till och befriade dem från deras bedrövliga tillvaro, hade jag agerat krypskytt då och då från positioner av olika höjd ovan gatan, ibland från en brandstege, ibland från olika tak eller ovanifrån containrar som stod här och var i gränder. Det var som en sorts förövning till vad som skulle hända sedan. Under min liftande resa till New York, dödade och rånade jag ytterligare smågangsters på vapen och pengar. Jag var tvungen att lifta eftersom jag inte har något körkort, och även om jag haft kunskaperna för att köra bil är det alltid ett osäkert kort att sitta bakom ratten när bagaget är fullt av vapen och pengar som stulits från mina offer där jag drog fram. Inget av mina offer hade överlevt och kunnat skvallra om vad som hade utspelat sig, men poliserna skulle nog ändå kunna komma fram till någonting när de lade ihop möjliga vittnesuppgifter om alla de här grabbarna.

läs även den rafflande fortsättningen i kapitel tre...

Jag försvarar mitt land. Kapitel tre av åtta.

En del offer var äldre förstås, än 24 år alltså, men de var allesammans kriminella och det var sådana jag siktade in mig på. Aldrig att jag rånade och dödade vanliga människor, även om de kanske hade ett vapen i bilen och alldeles uppenbart var som folk var mest, alltså ett slags medelsvenssonsk skurk i sitt hemland. Såna som fuskar med kvitton och hur mycket bensin de skall betala för egentligen när de tankar bilen. Småfiffel, alltså. Det var en händelserik resa på sitt sätt, men ändå något enahanda trots att jag troligen tog mig igenom ett femtiotal skurkar längs vägen och i småstäderna vi passerade igenom, mina välgörare på hjul och jag själv.
De där grabbarna i ungdomsgänget i New Haven hade inte riktigt förstått vad jag snackade om. Om inget land hade angripit Sverige, och speciellt ingen från staten Virginia i USA… varför kom jag då hit och började ta livet av folk här? Jag började prata igen om de där våldtäkterna, på svenska tjejer i grannlandet Danmark. Eftersom det var danskar som givit sig på svenska tjejer, så var det meningslöst att börja terrorisera just
Danmark. Traditionen sa att om en skulle börja ett krig för att försvara sitt land och sitt lands livsstil, så skulle detta bäst ske i ett land som av tradition stod på vänskaplig och affärsmässig god fot med just Sverige. Det, och att många danskar gillade att besöka exempelvis Virginia på semestern, var avgörande för min övningstripp just dit. De såg om möjligt än mer förvirrade ut. Försvara mitt land? Samt den svenska livsstilen? Göra det genom att bege sig till USA och systematiskt, om än kanske något på måfå, börja mörda amerikaner. Låt vara att de var kriminella gangsters.
Det här slog dem som någonting totalt obegripligt. Men jag stod på mig, jag var här för att försvara mitt land, och den svenska livsstilen. Det enda som mig veterligen ännu inte börjat ta fart där hemma i Sverige var en sak som förbryllade mig en smula. Kanske var det för tidigt för att mina förväntningar på att det officiella Sverige skulle börja agera och uttala sig positivt om mina övningar här borta, kanske var de för stora.
Det var en av de där dagarna då solen stod högt på himlen och bara några få moln lyckades täcka små ytor på himlen här och var. Ibland kom solen i moln någon minut eller två, men mer än så var det inte. Det fanns ingen risk för regn och det blåste bara en mild bris då och då genom lövverket. En massa par och barnfamiljer var ute och gick, hade picknick, låg och solade eller lekte olika lekar här och där i parken. Det låg en tung doft av någonting sötsurt i närheten och över platsen jag valt som min utkikspost, mitt lilla nakna värn. Här var jag en smula utsatt om någon kom i närheten.

Fortsättning följer

en otäck historia i åtta kapitel, tänk på att flickorna tillhör det täcka könet, grabbarna står för det otäcka... kanske är de... de enda läsarna av historien?


Jag försvarar mitt land. Kapitel fyra av åtta.

Men om personen som hittade hit av någon trivial anledning, kom riktigt nära så skulle det vara mer en ödets nyck om han eller hon skulle kunna upptäcka att det som såg ut som en fortsättning på stenen i själva verket var ett kamouflage i tyg och papper. Visserligen brukar sten sällan höja och sänka sig medan den andades, men denna lilla skiftning mot det lövverk som ändå då och då rörde sig omkring mig borde inte utgöra någon större fara för mig. Visserligen hade jag haft en ekorre sittande på min ena axel och mitt huvud en stund innan den skuttade vidare till okänt mål, men detta bevisade väl mest att jag inte luktade så mycket av människa som av lera, jord och av löv. Om jag lagt en brakskit just då hade ekorren säkert blivit rädd.
Ibland kunde jag höra folk på något avstånd, till och med hundar och fåglar kom i närheten utan att ge sig på mig, som de kanske skulle ha gjort om de tyckte att jag inkräktade på något vis på deras vanliga revir.
Min uniform, om man kunde kalla den för det bestod av en avsiktligt nedskitad overall, som jag utan större svårigheter skulle kunna kränga av mig, och då därmed även hela mitt kamouflage som satt fast i densamma. Under denna overall var jag lätt klädd i en luftig sportoverall samt löparskor under de vedervärdiga mockasiner som jag krängt över dem. Dessa lätta skor av läder och filt bar jag för att kunna röra mig tämligen ljudlöst här i parken. Den lätta typ av granatgevär jag valt till vapen för att utplåna polisstationen vägde knappt sju kilo, det var tillsammans med granaten som vapnet vägde tungt. Jag hade tränat på hur jag skulle sätta mig på stenen för att det skulle kännas mest bekvämt, men det var först när jag kom på att ställa mig på knä som jag fann den rätta positionen. Jag brukade gömma grejorna i en sportbag som jag pinkat på ett par gånger för att hålla djur borta ifrån den, den var dessutom litet trasig och ganska skitig. Den gömde jag i den täta lövverket ovanför huvudet, i en kraftig grenklyka och virade ett tillika skitigt rep kring grenarna för att hålla kamouflaget och väska rätt på plats. När jag åter blott var klädd i mina vanliga kläder brukade jag ta en lätt joggingrunda i parken, vilket ytterligare spädde på möjligheten till att trovärdigt vistas där utan att någon skulle fatta ovanligt intresse för just min person. Skötte min hygien gjorde jag på ett sjabbigt hotell med rumsuthyrning per timme. Frukost intog jag på ett litet undanskymt café med en kille som brukade sitta därinne och spela schack för sig själv. Lunch och middag intog jag på en restaurang som serverade någorlunda svenskliknande mat. Det var ingen svensk som drev krogen, men de visste hur att laga skandinaviskt. De var inte så hårda på kryddningen, ofta var det olika köttgrytor som gulasch och burgundisk gryta.

mera ruskigheter i nästa kapitel, håll händerna för ansiktet och läs mellan raderna, öh fingrarna


Jag försvarar mitt land. Kapitel fem av åtta.

En kväll när jag satt där och åt, vispade upp blandningen av ris och gryta med en bit baguette, kom det in en liten man med en stor hund. Men han blev motad ut igen, servitören sade rappt åt honom att hundar hade de slutat att tillreda sedan det öppnat en taiwanesisk krog något hundratal meter bort, de kunde helt enkelt inte konkurrera med deras priser. Jag blev alltid lämnat ifred på den där krogen, och skönt var det, jag hade börjat tröttna på att ta livet av folk. Oavsett de besvärade mig eller inte så kunde det lätt bli tjatigt att hålla på med sådant, dessutom kunde det störa min koncentration inför den stora uppgiften med att spränga polisstationen i luften. När jag ätit och vilat mig genom att promenera omkring några timmar på stadens gator, gick jag tillbaka till det sjabbiga hotellet och hyrde ett rum för sju timmar, varpå jag genast lade mig att sova. Så fort jag rättat till filten och lagt huvudet tillrätta på kudden så sova jag som en stock sedan. Andra natten när jag hade sovit kanske fyra timmar, vaknade jag av någonting som stört min sömn. Jag visste genast att någon annan befann sig i rummet, men jag låg ändå kvar med slutna ögon och fortsatte att andas precis som om jag bara fått andningsuppehåll och sedan fortsatt att sova igen. Jag hörde inget ljud på säkert fem minuter, men sedan kom där ett lätt frasande av tyg mot tyg. Gästen tycktes leta igenom en väska jag deponerade hos portieren när jag inte låg och sov i ett av rummen. I den fanns nästan bara begagnade kläder, förutom en kort liten batong, en liten påse med växelmynt, några faktatidningar och en hoprullad piska som jag tagit från en av dessa hårda gossar som lurar turister i olika former av fällor enbart för att stjäla så mycket som möjligt ifrån dem när de börjat slappna av i gossens sällskap. När jag bedömde det som riskfritt smög jag mig ner från sängen och smög sakta bort mot mannen som stod med ryggen mot mig i halvdunklet. Den stod en gatlykta kanske femtio meter bort från det enda och ganska skitiga fönstret i rummet, den enda och inte särskilt ljusa källan att låta orientera sig efter i rummet. Men för mig spelade ljuset liten roll. När jag stod precis bakom mannen, stod han just och höll upp den lilla läderpåsen med växelmynten, vägde den i handen och skakade sakta på huvudet. Till slut beslöt han sig för att knyta upp den och föra ned handen i den för att känna efter om det var som han trodde med den lilla mängd metall som verkade finnas i den. Jag höll den smalbladiga kniven redo. Men det var som om han anade att någonting var annorlunda. Han svängde runt i samma ögonblick som jag högg mot hans nacke, vilket fick bladet att gå rakt in hans ena öga istället, för han hukade sig något medan han svängde på klacken.

närmast fantastiskt spännande fortsättning i kapitel sex


en morbid novell, ingenting för de med svagt hjärta, i åtta delar... så har du ett hjärta som består av åtta delar... ...är det kanske mekaniskt?


Jag försvarar mitt land. Kapitel sex av åtta.

Jag lade genast handen över hans mun för att han inte skulle ge så mycket ljud ifrån sig, medan jag släppte kniven som satt inkilad i hans huvud nästan ända till skaftet. Sedan bröt jag snabbt hans lediga arm bakåt mot ryggen och knäckte den så med ett torrt knastrande läte. Det lät illa bakom min hand och det kändes som om han sökte bita den. Men jag skallade honom över munnen vilket kom några av hans tänder att trilla ut ur den blodiga munnen. Mer stod han inte ut med utan segnade ner på golvet. Det var tur för mig att där inte fanns någon matta som kunde ha blodats ned. Jag vred läderpåsen ur hans hand och började att känna efter i hans byxfickor. Till slut hittade jag både en liten nyckel med ett nummer på och en liten rulle med sedlar samt en springkniv med silverinlägg. Dessa ständiga knivar. Överallt går det omkring människor med knivar. Han hade ingen pistol på sig, kniven var det enda vapnet, men den hade han inte ens haft utfälld till eventuellt försvar. Blott en kvart senare hade jag både letat rätt på det rum som nyckeln gick till och dessutom bundit fast honom i sängen därinne, låst dörren utifrån och sedan kilat in den bakom en lös flik i tapeten i korridoren som löpte med dörrar på båda sidor, fram till den enda trappan ned. Därefter hade jag begivit mig ut till en liten bar en bra bit bort, på vilken jag tillbringat resten av natten. Väskan hade jag som vanligt deponerat hos portieren och sagt att jag skulle sova där även natten därpå. Jag pratade ibland med portiererna, de var två stycken som jobbade i tolvtimmarspass med att se på tv, äta och lämna ut nycklar. Verkade att vara ett lugnt och simpelt arbete. Dessa två något nedsupna magra herrar hade fått ett ganska bra porträtt av mig att beskriva för envar som hade lust att höra på. De hade fått reda på att jag var en fikus som grälat med min stora starka och svartsjuka pojkvän. Att jag rymt ifrån honom och gärna såg att jag kunde hålla mig undan för att slippa få stryk av honom och hans stora starka armar. Jag hade hela tiden givit dem intrycket av att jag var den undergivna typen som kunde ha nära till gråten av blotta tanken på våld.
När jag kommit tillbaka för att knyta mig den tredje natten så kom det en polis och knuffade upp dörren till mitt kyffe efter att ha knackat på. Han hade tydligt visat upp sitt förakt för mig och alla mina möjliga bröder därute. Han hade inte lagt ned mer än kanske tio minuter på att prata med mig och av dessa tillbringade vi åtta ute på gatan, på en promenad bort mot parken till, sedan slank han bara iväg med ett buttert ljud, kanske något missnöjd med den mjäkige typ till råtta som han såg i mig.
När jag åter satt under trädet i parken den tolfte dagen föll ett stilla regn. Det regnade nästan hela dagen. Jag hade dock räknat med att detta kunde hända, förberedelser är hela grejen.

nu när slutet är nära, håll en spatel eller glasspinne av trä redo, att sätta mellan tänderna om du skulle bli allt för upphetsad av kapitel sju...

en makaber rysare till historia, när del åtta blivit publicerad här är historien bara historia... historia... historia


Jag försvarar mitt land. Kapitel sju av åtta.

I väskan fanns litet förnödenheter att ta av, dessutom låg jag och sov några timmar i totalt vattentät utrustning. Begav mig ut och joggade någon kvart före och efter lunch, vilket hjälpte mig att inte bli alltför stel. Jag hade nästan givit upp om att något skulle hända. Vid tretiden på dagen, medan det ännu duggade i parken, kom det en liten kortege om tre bilar som körde upp och parkerade framför huset. Jag låg kvar där jag var och iakttog scenen genom en kikare med skyddade linser, för att det inte skulle komma in för mycket fukt i dem. Efter bara fyrtio minuter körde två av bilarna sin väg igen. Efter ytterligare två timmar kom det en pansarbil körande. Kanske var det här vad jag väntat på? Det såg mycket lovande ut. En stund senare, när jag lagt i en granat och fört upp vapnet på axeln, var fordonen fortfarande kvar. Jag gjorde mig redo för att utföra vad jag kommit dit för. Satt alldeles still några minuter, darrade litet av anspänningen, men lugnade mig strax. När skottet gick iväg trodde jag först att jag hade skadat mig så illa att jag brutit armen eller åtminstone att axeln gått ur led. Men när jag hämtat mig ur chocken och ruskade på mig så märkte jag att jag bara blivit litet omtumlad och fått ett långt rivsår längs kinden av en metalldetalj som stack ut. Det ömmade i axeln och armen, men det var ingen fara med mig. Sedan smällen när granaten for iväg så hade det först inte hörts så mycket. Jag befann mig ändå trehundra meter från målet. Men sedan såg jag ett vitt och rött sken med blotta ögonen. Jag rev efter kikaren med ena handen, satte den till ögonen och såg vad som hänt. Granaten hade missat det stora fordon jag siktat på och gått rakt in genom dörren till polisstationen. Det var som om en jättes hand hade slagit hål på dörren och en bit av väggen. Det var bara ett svart hål där dörren suttit. Min andra granat träffade pansarfordonet i sidan, för det hade börjat backa och svänga nu när föraren förstått att det var fara å färde. Jag kunde inte på en gång avgöra om den gjort vidare stor skada. Men min tredje och sista granat slog in i bilen rakt framifrån och detta skott stoppade bilen för gott. Sedan hände någonting märkligt. Medan jag höll kikaren för ögonen så hörde jag som ett svischande läte. Jag kunde inte förstå vad det var eller var det kunde komma ifrån. Sedan kastades jag bakåt. Efter kanske en minut kom jag en smula till sans. Det gjorde fruktansvärt ont i axeln där jag förut stött granatgeväret. När jag tittade på axeln så såg jag att den var söndertrasad. Det var som om en stor hagelsvärm hade gjort schweizerost av axeln och armen. Jag var för chockad för att få fram ett ord. Kanske förstod jag då att det var ett sår som skulle kunna döda mig om jag inte kom under vård snabbt som bara den. Sedan minns jag inte mera. Det blev bara svart för ögonen och jag sjönk ned i ett mjukt och inte oävet mjukt mörker.

i kapitel åtta kommer slutet oåterkalleligen, och fastän du suktar efter mera är det då bara dina fantasier som kan leda dig fram till en sorts oändlighet att fortsätta spinna på var dag tills du slutligen drar ditt sista andetag, om du nu inte vill sluta läsa där den tar slut, för att sedan göra det bästa av ditt liv... det bästa... det bästa... det bästa...


absolut sista kapitlet av en både makaber och tillika morbid historia vilken läses på egen fisk...


Jag försvarar mitt land. Kapitel åtta av åtta.

Jag vaknade tre år senare på ett sjukhus. Åtminstone är det vad som sagts mig. Jag befinner mig inte i ett fängelse. Jag är på ett sjukhus. Jag har legat i någon sorts koma de senaste tre åren. Efter en massa olika prover och samtal med både en läkare och en annan människa, oklart vad för slags ställning hon har, hon är i alla fall inte läkare. Inga militära beteckningar har hon heller. Hon har bara presenterat sig med förnamnet Julia. Hon har också bett mig att berätta min historia, först muntligt och sedan genom att skriva ned den, eftersom jag då kan tänkas komma med fler detaljer. Av någon anledning har hon ingenting nämnt om polisen eller några efterräkningar. Ibland har jag sett henne prata med läkaren. Det verkar som om hon ställer frågor till honom om mitt tillstånd och av vad jag sett verkar det som om hans svar inte är tillräckligt tillfredställande. Jag har legat här ett par veckor nu, sedan jag vaknat. För det mesta har jag sovit mig igenom dagarna. Eftersom jag ligger fastspänd i någon sorts vagga av metall, med remmar om kroppen, så kan jag inte röra mig alltför mycket. Orsaken till att jag ligger fastspänd i denna vagga är tydligen att den går att svänga kring en axel, vilket visst skall vara bra för blodcirkulationen. Där ligger jag och snurrar ibland, oavsett om jag sover eller är vaken. På tre år borde min axel ju ha läkt, och eftersom jag är vaken ibland så lever jag säkert också. Men saken är den att axelskadan inte är min enda skada, jag blev tydligen träffad sex gånger av det vapen som verkade ha skjutit hagel. Kroppen var nästan helt söndertrasad och jag skulle aldrig mer kunna gå, simma, sitta eller ens andas utan att vara kopplad till en del apparater. Det som de gör här på kliniken vet jag inte mycket om ännu. Men det verkar att vara någon sorts experimentell verksamhet. Hit har jag visst kommit för att stanna. Jag behöver inte bekymra mig om någonting i livet längre. Inte ens om vilken sorts mat jag skall be om att få, ty jag kommer aldrig mer att kunna vare sig äta, dricka eller ens längta efter mat. Vad jag längtar mest efter är musik, tror jag åtminstone. Jag har ingen tv eller radio på rummet. Jag kan inte vrida på huvudet, men jag kan fortfarande tänka förstås. Sova, prata med de där enda två människorna, försöka tänka positivt och så förstås sova igen. Min framtid verkar kanske hopplös, men det hade den ändå varit om jag suttit i ett fängelse eller varit död. Nu levde jag ju i alla fall, det verkade dessutom som om de här människorna ville att jag skulle få fortsätta med det. Kanske var det inte så tokigt i alla fall med tanke på omständigheterna. Fast en tanke hade föresvävat mig då och då. Det var minnet av en novell av Roald Dahl om en man som efter sin officiella död levde vidare som en hjärna i en skål, med bara ett öga att se med, och då mest såg en tidning att läsa i då och då. Men det var en rysarberättelse. Jag tänkte göra det bästa av min situation. Det bästa, det bästa, det bästa… jag höll visst på att somna igen…

Slutet på historien om mannen som dödade för sitt land och för sitt lands livsstils skull. Åtminstone var det utlovat så... förut.

oo