Publicerad 2026-02-23 10:12 av WPH

Dagboks inlägg 23/2-26


Medvetandet kom sent

Medvetandet kom sent.
Som ett ljus som tänds
i ett rum där människor slutat prata med varandra.

Vi bär fortfarande med oss instinkterna
som gamla broar täckta av snö.
De knakar och vinden viner.
Men de håller.
Tänk om de inte gjorde det.
Då hade vi tänkt ihjäl oss för länge sen.

Vi tror så högt om vårt tänkande.
Som om det vore heligt.
Som om det inte mest famlade
och drog fel slutsatser
med stor självsäkerhet.

Det mesta i mig vet saker
utan att kunna förklara dem.
Kroppen vet när den ska stanna.
När den ska gå.
När den ska luta sig mot en annan kropp
och vara tyst.

Och kärleken.
Vi kallar den något vackert
för att stå ut med sanningen.

Att vi vill ha.
Hålla.
Bo i någon annans inre
inreda
som om rummet vore vårt eget.

Vi säger: jag älskar dig.
Men menar ofta:
stanna.
bli min.
försvinn inte.

Ändå finns det något som överlever detta.
När begäret har brunnit ner till aska
och handen slutar knyta sig.

Finns det en gemensam törst
som inte vill äga
utan gå bredvid.

Den sortens kärlek har inget namn.
Den gör inga gester.
Den sitter kvar när rummet töms på de som slutat prata.

Kanske är det vänskap.
Kanske är det bara
två människor
som slutat tro
att de måste ta för sig
för att finnas.

Och medvetandet står där,
lite sent som vanligt,
och försöker förstå
vad kroppen redan vet.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren WPH med Poeter.se id #235195 innehar upphovsrätten