Månen skickade strålar
genom det mörka fönstret,
lade en matta av silver
över vardagsrumsbordet.

I soffan satt en man,
så som många nätter förr.
Han tänkte på sitt harv
och varför han får betalt …

Framför honom en pillerburk,
en tidning om psykologi,
två små glas
ett med whisky och ett med vatten i.

Avslag, avslag, avslag!
Varje dag.
Det var hans jobb,
det var hans djupaste hat.

Han jobbade med sjukskrivna,
bedömde deras funktion,
skyfflade papper
utan pardon.

Ibland tänkte han,
som denna stilla natt,
på alla de som han haft,
som han gett en kall hand.

Vad hände med dem,
de som inte ringde upp,
inte överklagade sen —
gav de upp?

Eller är de döda nu?
Har de tagit sitt liv?
Eller är de för sjuka
för att säga till?

Han tittade på klockan.
Hon var snart ett.
Han skulle upp och jobba,
fast det inte var rätt.

Han sträckte sig mot sin pillerburk.
Nu fick nog vara nog.
Han tänkte ta en överdos.
En överdos.

Ett brev där det stod:
”Det är mitt jobb.
Det är nån annans verklighet.
Detta är mitt avsked.”

Han svalde ner.
Det gick trögt.
Snart skulle han iväg …
Snart slapp han det här.

Och medan det blev svart,
denna mörka, mörka natt,
fick en annan man avslag.
Så i himlen möts de snart.

Kvar står två glas.
Ett är drucket ur.
Månen skiner ner
på denna ensamma synd.