Det var en gång en liten kille.
Nötbrunt hår och gröna ögon.
Han förstod inte vad de ville,
så han höll för sina öron.

Och han skrek!
Han vrålade allt han kunde.
Han skrek att det var ett svek,
det som de gjorde.

Han var fast i en bur,
hela dagarna i mörker.
Han fick bara komma ut
på korta raster.

Där blev han retad.
Där blev han slagen.
Hans känslor kunde inte enas.
Han hade så ont i magen.

Varje dag var det så.
Så till slut skrek han rakt ut.
Och folk frågade efteråt
varför han var så högljudd.

Ingen lyssnade,
och det gick år.
När de andra pysslade
kämpade han med inre sår.

Så han skrek igen,
men det var ett vakuum.
Allt ont hände igen.
Nu kallade de honom galen.

Pojken blev till man,
lärde sig att vara tyst.
Han talade lite grann,
men aldrig om sitt liv.

Åren gick.
Och fast han var fri
kände han gallret från sin bur.
Han kunde inte komma ut.

Så en dag,
när han var en vuxen karl,
så hade allt tagit slut.
Så han gav ut ett sista tjut.

Han tänkte: Hörs jag inte nu?
Finns det ingen gud.
Men något hände.
Det var nåt han kände.

En styrka i sin röst
som kom sprungen ur hans bröst.
Och folk började höra.
Han hade allas öra!

Så han skrek allt han kunde,
och då skedde ett under.
Folk började tala:
Vem var denna galna?

Och hans röst bar
genom slott och koja.
Med den sista kraft han hade kvar
förändrade han folks vilja.

De släppte honom in.
De sa att det inte var med flit.
De tröstade mannen
som grät för sitt liv.

Den dagen var han fri.
Den dagen han tog i.
När han skrek sig hes
och hamnade mitt på scen.

Och alla i skolan,
alla på gården,
hörde hans historia
och han var befriad.

Inte längre ont i magen.
Inte längre skrikande.
Bara en vanlig man
som haft ett helvete.