Bara på skoj
sa jag orden högt i mörkret,
som om de kunde vägas lättare
om jag kallade dem lek.
Men sanningen hade redan
lagt sig som frost på insidan av glas,
klar, tunn, omöjlig att andas bort.
Du log inte.
Du bara tittade förbi mig,
mot något som redan hade hänt
i en annan tid, i ett annat rum.
Och jag förstod
att ”bara på skoj”
är det sista vi säger
när det som kommer inte längre
kan förnekas.
Sedan blev det tyst.
Inte den tystnad som lovar något,
utan den som redan har bestämt sig.
Bara på skoj,
upprepade jag för mig själv,
men rösten bar inte längre
längre än till min egen hals.