Natten drar sig undan
som en tyst tjänare genom korridoren.
Kvar ligger rummet,
en stol, ett bord,
mitt pass i fickan som ett litet ankare.

Utanför vaknar bergen
utan att säga ett ord.
Ljuset lägger sin hand på taken
som om det prövade varje hus:
är du redo nu?

Fåglar jag inte kan namnet på
skriver snabba tecken i luften.
Deras språk går förbi mig
men ändå förstår jag något—
att morgonen alltid börjar om.

Solen stiger långsamt
ur en spricka i världen.
Den träffar fönstret
och rummet öppnar sig
som en tanke jag nästan minns.