Vinden förde mig
den svalde mitt förtret
den fångade det skal
som jag kallade mitt jag,

flykten är evig,
den är primär i sitt sekundära val
och den brister som knoppar i själ,

kommer aldrig hem igen,
då resandet aldrig upphör,
det liksom kryper
och självdör i mina ådror,

försöken är multipla i sitt slag,
att slå rot i kilometerdjup betong
men den fristaden är bara en illusion
för jag ser hur livet passerar utanför
medan jag är i rörelse,

en evighet kommer att passera
tills cirkeln sluts och någon öppnar dörren
till ett liv i monotona rum
och hjärtslag som känns igen.