Jag fryser. Fryser fast. Det är tomt. För tomt. Men ändå skriker hela huvudet. “Gör det”, “glöm inte det här”, “du behöver göra det här”. Sluta. Sluta. Sluta. Jag andas in. Ja, fokusera på det. Men så kommer rösterna en efter en igen. “Gör detta”. “Varför glömmer du det här hela tiden?”. “Ingen bryr sig”. Alla kommer. De skriker, alla i mun på varandra. Andas. Inget hörs. De skriker så högt i mun på varandra så att allting blir tyst. För tyst. En kvävande tystnad som drar en darrande kropp ner. Min darrande kropp ner. Ner och ner till djupet. Tystnaden sticker i mina öron. Den gör ont. Alldeles för ont. Allting rör sig men ändå ingenting. Allting skriker men jag hör inte ett ord av vad de säger. Allting händer men allting står still. Inget rör på sig och ensamheten kryper in. Rör sig genom kalla kårar. Sätter sig längst in och slår rot. Tomheten växer till. Men var inte den precis här? Är den inte fortfarande här? Tomheten drar all kraft. All livs ork och energi. Det här är varför jag inte klarar av tystnaden. För då blir jag ensam med mig själv. En strid som jag kommer alltid förlora. Kommer alltid kravla därifrån skadad och i värre skick än vad jag var i innan jag klev in. För att jag inte klarar av mig själv. Och det är något jag aldrig har gjort.