Publicerad 2026-03-18 15:55 av Drömmar och tacksamhet




Under de gamla varma grenarna växer färger.

Det var någonstans där längs med vägen, det i små nuddningar började få gro. Små, små, som likt gömmor med ljus som sipprar ut. Inte för att uppmana, men för att kanske snegla mot en annan vinkel för en sekund.

Det var någonstans där, kanske längs floden, längs skogsvägen, eller bara runt backkrönet man kunde ana det. Det hördes som ett svagt pinglande till att börja med, för att bara sedan därefter mynna ut i det man innan inte riktigt till fullo hört sedan innan.

Lillan hade precis berättat sin märkvärdiga lilla saga för sin mamma där vid sängen där hon satt. Man kunde se hur de små ögonen fick ett plötsligt lugn över sig innan de slöts igen. Mamman var trött och sliten efter en lång dag, men fällde återigen en häpen tår över vilket underbarn hon hade, där hon då under kvällen vid sängen hade suttit och hört något som tycktes höras som en besynnerlig skildring, som ur en annan värld. Och lite sådan var nog just Lillan, med sina skarpa små korniga ögon. Fylld av världar, tycktes hon virvla runt, likt ett litet väsen. Väl uppstigen från sängen, skymtade hon en nymålad bild på det lilla bordet intill sängen. En massiv, intensiv mörkröd färg var ditmålad. Inte på ett skarpt, eller vasst vis. Snarare på ett mjukt, flödande och nästan lite skimrande vis, flöt den djupa nyansen längs med bilden. Det var inte någon stor yta som var röd, den var liksom inbäddad, som i en inhägnad, mörkgrön, dovt inslungad dunge. Där inne, fanns det där märkvärdiga. Det som liksom lyste fram, bakom allt det som var framför. Mamman drog en liten suck av lättnad, att det ändå alltid fanns ett ljus någonstans där i Lillans bilder, om än de var märkliga.

En kylig våreftermiddag några veckor senare, kom Lillans morbror in genom dörren utifrån och satte sig ner. Han såg lite andfådd ut. Mamman undrade; Vad står på? Morbrodern började berätta om hur folk runtom i samhället hade börjat få fnatt, trodde han. De hade svamlat något om att de sett aningar om vad som kunde vara ljus från lägereldar, fast inpå småtimmarna. Att folk skulle ha suttit längs med strandlinjen i klungor, och att man kunde höra svaga toner av både musik från instrument och lågmäld, stilla sång. Han tillade att det hade liksom ekat mellan bergen, så tydligt hade det varit. Mamman utbrast då frågan om inte morbrodern hade varit dit och tittat efter, om det verkligen var så, som man hade beskrivit. Han svarade att jo, visst hade han tagit sig ända vägen ner mot sjön för att se hur det stod till med vad man bevittnat. Men han tillade med det att han bara hade hittat en mörk, tyst och sval strand - utan vare sig eld som brinner eller klungor av människor runtom. Det var märkligt, tänkte mamman och återgick till sitt dagliga arbete.

Väl på kvällen, när mamman slagit sig ner, tänt den lilla lampan ovanför sin dotters säng och letat upp en sagobok att läsa för henne, hittar hon ett litet kuvert tillförslutet intill hennes kudde. När hon frågade sin dotter om vad det var för något i hennes kuvert, svarade flickan sin mor. Hon berättade att hon sedan en tid tillbaka hade haft drömmar som återkommit till henne. Färggranna, stillsamma drömmar. Manande, på något vis. Flickan veckade därefter upp sitt kuvert, och började därefter att läsa.

Det stod; "Härmed bjuds alla in till lägereldar. Ni som med stillsam famn bara önskar få flöda i kapp med skymningen. I kapp med önskningar, med trötthet och vankelmod som med sprudlande längtan. Kom mörkrets sprakande gnistor, lek med musiken. Väck liv till allt som legat nertryckt, gömt och bland våta, trånga snår. "

Det var en jättevarm, djupröd färg i hjärtat, som skrev mitt brev mamma, sa flickan. Mamman torkade den tår som stilla hade runnit längs kinden, lade sin hand mot dottern när hon somnat, och släckte sedan lampan ovanför dem.

Och den kvällen, när mamman därefter smög ut för att ta sig en nypa luft innan natten - var det som om själva marken tycktes tissla. Inte i meningar, men som om det smög ut små förgreningar, likt ådror, strimmor av toner. Hon vände sig om lite undrande, klev upp på den gamla tröskeln och klev sedan in, i väntan på ännu en besynnerlig dag.








Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Drömmar och tacksamhet med Poeter.se id #235353 innehar upphovsrätten