många är vi som skurar våra sinnen,
vi reflekterar om världen är rätt plats att leva på,
ibland verkar medicinen långsamt
och flyttar sekunden som skulle ha upptäckts
till framtiden

den enda lilla skugga som berör
är ju den som visar vart solen skulle ha funnits,
men spelar det någon roll,
vi står ju ensamma när det faktiskt betyder,
då de flesta rusar iväg
och finner sitt
i sin ensamhet

har fått så många dolkar i ryggen
att jag längre inte står rakt
jag haltar med det enda ben jag har kvar
och skyller på mänsklighetens existens
som förgör
dödar
lemlästar

livet är november
en extremt långsam dans förutan partner
och de få som skulle se,
pekar finger

jag ärar min egen kraft
att ens andas den kontaminerade luften omkring oss
för vi är inte värd att existera
i en värld som skulle kunna vara så vacker
så magnifik och sagolik

om jag fick bestämma