...som han rekommenderade mig att köpa, var magisk påstod
han med låg röst som mest påminde om en sorts viskning.
Som ville han överantvarda någon hemlighet till mig som ofta
besökte hans butik för 'annorlunda grejer'.

Hans litet smygande steg då han rörde sig bland diskar och
hyllor i butiken, kom mig att tänka på någon historia av King
eller Lovecroft. Som hade han väntat in 'rätt tillfälle' att försöka
finna 'rätt person' att låta få finna skatten

i de osaligas örike. Han berättade för mig den där dagen att om
jag bara lät den motorcykeln stå som en prydnad i bokhyllan så
måste jag gnida dess polerade yta i mörkt trä, samtidigt som jag
viskade 'rabadabow' tre gånger,

skulle den förvandlas till en riktig båge, en riktig motorcykel
och den skulle gå att åka med om jag satte mig på den och
tänkte mig vägen fram. Det dög alltså inte att bara säga
'till Rolambshovsparken', utan jag måste

förställa mig platsen i mitt huvud och vilken väg jag ville åka.
Jag 'löste ut föremålet' för hans dyrkan, för som han sade,
den gick inte att köpa. Jag måste säga att jag ville 'lösa ut den',
för att kunna få den.

Jag skulle peka på den och säga att jag ville bli den som tog vara
på prydnaden i form av en motorcykel, i skala leksak. Jag tyckte
kanske synd om honom som trodde så fullt och fast på att bågen
var magisk. Så jag gav med mig

mest för att jag kände mig litet givmild och ödmjuk just den där
dagen. Jag tog mig ut till en äng där det inte syntes vara en käft
och ställde hojen i kanten på vägen. Det var ingen större väg och
ingen trafik direkt heller.

I alla fall så måste jag ju prova. Så jag ställde ned den där,
jag hade burit på den i min ena innerficka på min läderjacka.
Den var ett arv efter min farfar som haft den på sig då han
farit fram som knutte på egen båge

i sin rara ungdom. Han hade gjort sin sista vurpa och så
hamnat i rullstol och sålt mc'n, sitt skinnställ och krukan med.
De hörde ihop men läderjackan hade han haft kvar. Jag hade
fått överta den redan innan han

lade näsan i vädret. Sedan hade jag burit den som en sorts
minne och klenod, kan en väl säga. I alla fall hade jag tagit
med i träleksaken och ställt den ned vid vägkanten, litet på
vinst och förlust'. Samt viskat fram

det där hemliga lösenordet. Ingenting hände och det över-
tygade mig halvt om halvt att hela grejen bara var inbillning
och fantasi. Sedan jag funderat en stund kom jag ihåg att jag
skulle säga det med låg röst tre gånger.

Så jag väntade en stund och viskade sedan detta ord, tre gånger.
Det hände förstås ingenting då heller. Så jag försökte med olika
uttal och så tills jag kom på att dela upp ordet i tre stavelser.
Men hur jag än bar mig åt

så förblev hojen en liten leksak. Jag skrattade åt mig själv,
för att jag ändå försökte mig på att tro på illusioner, om jag
bara som tog i så där innerligt och känslosamt. En vecka senare
befann jag mig i mina systrars garage,

där de ägde en fjärdedel var av en gammal Cheva som det gick
att fälla upp och ned taket på. Den behövde 'litet kärlek' för att
få helt som underbar att åka i igen. Olika sysslor sysselsatte dem
olika tidpunkter. Bara två i taget av dem,

klarade de av att vara litet omväxlande i varandras sällskap. Efter-
som jag var yngsta barnet i skaran om fem syskon, så behandlade
de mig litet som ett mellanting av ett gosedjur och någon som
behövde 'en extra hand' eller

'ett extra öga på och kring' för att inte 'gå av för hackor'. Jag hade
satt mig på en ledig pall i verkstaden, då det gick att se hur de höll
på pulade med litet olika verktyg och småpratade sins emellan,
utan att bry sig stort om mig.

Jag hade tagit för vana själv att bära med mig min lilla leksak i trä
och ömsom se på den och ömsom gnida den en smula. Som om den
kunde ge mig kraft att mest som finnas. Så kom det sig att bäst som
jag satt där och gned på dess blanka yta,

råkade som på skoj, viska de där hemliga orden. Och vips som råkade
jag tappa leksaken i golvet, men istället för att gå sönder, stod där
plötsligt en lite smutsbrun båge. Stor som ett riktigt fordon att fara
iväg på. Då jag såg på den så upptäckte jag

att även mina systrar tappat intresse för bilen och glodde på hojen.
Var dess uppdykande en lika stor överraskning för dem tro? Den
äldre av dem, Charlotte, gick prövande fram till den, slog en lov runt
den och såg som nyfiken och forskande på den.

De hade inte sett mig leda in den, fälla ut stödet och få deras upp-
märksamhet heller. Den hade som materialiserats ur tomma intet,
i deras och även mina ögon. Charlotte satte sig på den och efter
någon minut vred hon om handtaget,

samtidigt som hon vred om nyckeln i låset. Den var försedd med lås.
Det hade jag inte ens hunnit lägga märke till själv. Sedan såg hon på
mätaren som stod på noll. Det strecket som var rött, slutade med en
nolla. Hon såg lätt besviken ut.

Sedan såg hon nyfiket på mig. Därefter såg hon som tankfullt på
sin syster Beatrice. Beatrice gick även hon fram till cykeln och då
Charlotte steg av, satte sig Beatrice tillrätta. Jag tänkte plötsligt
på att tanken kunde vara halvfull

i vilket fall. Mätaren som Beatrice såg på, visade på halvfull tank.
Belåtet såg hon sedan ned på hojen och petade till något som
verkade behöva petas till. Så vred hon på nyckeln och vred på gasen.
Men cykeln startade inte,

det verkade ändå vara något fel på den. Då tjejerna, de unga kvinnor-
na, vänt åter till bilen, gick jag så fram till mc'n och satte mig på den.
Efter bara några sekunder svarade den på mitt första försök och jag
gasade en smula och den åkte ut

ur garaget med mig själv på. Jag hade tänkt på asfalten utanför verk-
staden och vägen fram till motet. Väl där stannade den och som
väntade på nya känslor. Så jag tänkte på att fara tillbaka och så
runt en smula kring byggnaden.

Hojen lydde snällt och for iväg i lämplig fart, ty jag vred inte på full
fart direkt, utan höll styrfart och körde den som kärleksfullt, så som
någon smeker ett husdjur. Då jag styrde in mc'n i garaget igen, fick
jag några blickar på mig. Samt några grymtningar.

Jag stannade, fällde ut stödet och fick motorn att tystna. Nu ville
Beatrice testa den igen, medan Charlotte stod och såg nyfiket på
mig, litet undrande tyckte nog jag själv. Inte så att hon var direkt
arg eller irriterad, men undrande i vilket fall.

Beatrice försökte nog, men cykeln svarade inte. Den vägrade starta,
trots att hon både sett och hört hur den likt en foglig häst kommit
in med mig. Då de tröttnat på att försöka få den att fungera, åter
vände de till bilen. Jag kupade handen

och viskade de hemliga orden och vips blev föremålet en liten leksak
igen. Jag tog upp den från golvet, förde in den i jackfickan och gick
mig väg ut i solen som lekte tittut mellan somriga moln. Jag kände
mig upprymd och hade min hemlighet i tryggt förvar.