Min kära Vera,

du är snart två år nu.
Du springer mer än du går,
pratar i små bitar som nästan blir meningar
och skrattar som om världen fortfarande är helt självklar.

Och dina ögon.
De där stora, bruna ögonen.
Som ser rakt igenom allt och alla
utan att tveka en sekund.

Jag skriver det här till dig
fast jag vet att du inte kan läsa det än.
Du är redan upptagen med viktigare saker.
Som att åka rutschbana
och klättra på mamma och pappas soffbord
tills de till slut får bära bort det från vardagsrummet.

Men tiden går fortare än man tror.

En dag kommer du vara långt ifrån det här.
Inte för att du vill
utan för att det bara blir så.

Och kanske, långt senare,
hittar du det här någonstans.
Bland gamla saker som blivit kvar
utan att någon riktigt vet varför.

Då kanske du läser det
utan att minnas hur det var
att vara så liten som du är nu.

Och jag kommer nog stå där bredvid
lite äldre, lite långsammare,
försöka förstå vem du blivit.

Men jag kommer fortfarande se
det där i dig.

Samma blick.
Samma skratt.

Det som fanns redan nu.