Antingen kunde barnen i Afrika få pengarna,
eller så kunde hästarna få dem.

Hon tänkte kanske
att det var en enkel sak.

När begravningsannonsen för släktingen
kunde läsas i tidningen
var gåvomottagaren tydligt angiven:
Det kungliga hovstallet.

Hästarna kan inte klandras.
De lever ett utsatt liv.

Pengar är pengar
som köper mat
som köper tid,
som låter dem stanna lite längre
i sina putsade och pyntade stallar.

Och paradera, ståtligt
såsom våra folkvalda avsett.

Barnen kan inte heller klandras.

För sina nakna, såriga fötter.
För sina liv i tält.
För sina tomma, svullna magar
som är resultat av beslut
fattade av avlägsna krigsherrar.

Att den döda ska vrida sig i graven
kommer inte ske.

Hennes sista önskan
är redan stoft,
utspritt för vinden.

Kvar lever en människa
som sätter hästar före människoliv.

Och att kungligheter är mer värda än andra
hör säkert till saken.

Men viktigast av allt
är att hon har sett till att,
för hennes egen skull,
kan hästarna leva lite till.

Och vem är jag
att döma
vilka liv som är värdefulla
och vilka som ska räddas.

Kanske var det en häst
som ledde till utsatthet
och en förslutning av hennes egen kropp.

Kanske var det en häst
som ledde till att hon lever
och skapar sitt eget hopp.

Att den döda inte fick ge
till dem hon såg som behövande
kan inget göras åt idag.

Vårt mandat
att råda över det vi gör
och det vi önskar
tar slut

i samma stund

som vårt sista andetag.