Molnen låg som förgyllda kugghjul över himlen när tåget sakta rullade in på Cloud Station.
Ångan väste ur kopparrören, och luften doftade av olja, regn och något märkligt levande, som idéer i sin renaste form.
Ingen visste exakt när de hade dött. Det var som att stiga av mitt i en tanke som aldrig riktigt avslutats.
Här samlades de.
Målarna stod vid svävande stafflier och målade landskap som förändrades medan man såg på dem. Uppfinnare byggde maskiner som inte löste problem utan skapade nya världar. Författare skrev böcker vars sidor fylldes av sig själva, drivna av minnen som inte längre gjorde ont.
Allt drevs av en enda kraft, skapandet.
En kvinna i sotig kappa steg av tåget, fortfarande med en skiftnyckel i handen.

Hon såg sig omkring, förvirrad men nyfiken.
“Försenad,” sa en man med mekaniska vingar och log. “Men det är vi alla, på något sätt.”
“Vad är det här stället?” frågade hon.
Han pekade upp mot de snurrande molnen, där broar av mässing band samman svävande verkstäder.
“Cloud Station. Här tar idéerna aldrig slut. Och inte du heller.”
Hon tittade ner på sina händer.
De skakade inte längre.
“Men… jag dog, eller hur?”
Mannen ryckte på axlarna, kugghjulen i hans vingar klickade mjukt.
“Kanske. Men det du gör det du skapar det dör inte.
Så varför skulle du göra det?
Ett långsamt leende spred sig över hennes ansikte.
Och för första gången sedan allt tog slut, började hon arbeta igen.