Midnattsblå
Sara rättade till hårfästet en aning, strök ena fingret lite lätt över kindbenet och drog en liten lätt suck. Ansiktet hade visserligen inte samma spänst som förr, men hon var märkbart välhållen för sin ålder. Runt fyrtiofem år troligen. Hennes ljusa klarblå ögon gnistrade till en aning där hon stod och beundrade sitt senaste inköp, en lagom rymlig och lagom åtsittande tröja i en färg hon upplevt verkligen matchat just där hon var i livet just då. Midnattsblå...Längs handflatorna följde en struktur så len, att det märktes hur hon nästan fick axlarna att luta sig tillbaka en aning, bli mindre spända. Väl på väg ut genom dörren, kände hon plötsligt hur värmen från en kylig men solig majdag för första gången på länge, kittlade det i maggropen där hon gick längs med trottoaren.
Det kändes som evigheter sedan solen varit framme så länge nu, och hon kände hur en strimma ljus bildade små hjärtslag inuti. Våren är fantastisk, tänkte hon. Väl framme vid sin arbetsplats mötte hon sin kvinnliga kollega sedan många år tillbaka. Asch, tänkte hon. Hade hon tagit på sig den där gamla sneda, dåligt sittande trasan igen.. Kollegan, som hette Iris flög upp ur stolen och visade henne den senaste rapporten. Se här! Utbrast hon. Det ser ju bra mycket bättre ut nu än förr om åren. Genast ryggade Sara tillbaka, drog en ramsa om att hon ju hade ett möte längre bort i huset att passa och fläktade förbi sin snett klädda människa, som enligt vanlig ordning blev kvar som ett frågetecken där hon stod. Hon var visserligen van vid nonchalant bemötande, men upphörde aldrig att förvånas över dess upprepande. Hon måste ringa det där samtalet igen..Det tog emot, men hon måste.
De senaste åren i Iris liv hade varit kantat av diverse långtidssjukskrivningar på varandra. Var det inte ryggen, så var det huvudet. Var det inte kroppen så var det sinnet, aldrig fick det riktigt läka. Om ett par dagar skulle hon få besked om hur de kommande veckorna skulle bli att se ut. Men skulle hon få ekonomin att gå ihop? Skulle hon få ro där hemma medan ryggen läker, varvat med den träning hon nu möjligtvis skulle orka med och allt vad man förväntat sig att hon skulle göra? Iris öppnade sin gamla slitna handväska, drog en djup suck och drömde sig bort. Bort till butiker dit just de väskorna finns som skulle matcha just hennes vardag. Duvblå? Benvit?..gick tankarna. Nästa sekund ser hon hur bråte samlat sig längst ner på botten av tyget. Kvitton varvades med gamla pastiller, en nagelfil dök upp som hon letat efter sedan en tid. -Så ofräscht, tänkte hon. Inte i närheten av hur Sara har det. Sara var alltid så tipp topp. Håret var glänsande och välmående, hyn strålade och alla hennes väskor passade perfekt till varje outfit hon nu dök upp i för var arbetsdag. Hur blev det så? Tänkte Iris. Iris funderade vidare.
Sara och Iris var två kvinnor mitt i livet, med ett par få års mellanrum. Båda av dem var skilda och med ett barn vardera boendes hos sig. Sara hade alltid regelbundna middagar hemma hos sig med gemensamma väninnor, Iris hade aldrig sett röken ens av en inbjudan. Träning, shopping och umgänge varvades i ett jämnt förlopp för Sara. I en sal fylld av ett folkligt sorl mitt i innerstan, sågs hon gestikulera sida vid sida med sitt umgänge åtminstone ett par kvällar i veckan. Det fanns ett helt annat flöde hos Sara, tänkte Iris. Ett flöde som nog aldrig riktigt kommer att landa hos henne, i sitt liv.
Sara vrider upp volymen så högt det går strax före passet. Nu ska det tränas, tänker hon. Och i kapp med det självsäkra dunket, beatet, joggar Sara på sitt löpband den där sena eftermiddagen. Håret är färdigt uppsatt, ännu med den skärpa och de nyanser som gårdagens blekning på salongen gav. Det dunkar i bröstet, och det känns skönt. Sara vet inte om det där, där hon joggar på maskinen, men just där och då börjar hon närma sig en frekvens. Likt fåglars mönstrade, synkade rörelser ovanför telefonledningen i skymningen, rör sig Sara. Som ett osynligt ljud, men som inte noterats. En sorts samfund hon emotionellt invigdes i tidigt i livet där hon växte upp. Den massiva svärm som i god tid vaggade in Sara i. Acceptans, tillhörighet - i frekvens. Den som nästan går att ta på, men egentligen folk i allmänhet sällan kan specificera vare sig med sång, litteratur, ord eller gester. Den bara ligger där under ytan i sitt totala flow.
Och likt Livets ords allra högsta peak i sjönsången, närmar sig just en sådan frekvens. För där Iris plötsligt reser sig upp ur fåtöljen dagen därpå, är det bråda tider i kropp och själ- det vet hon. Hennes släpande steg längs med golvet skriker liksom halleluja när de nått köket utan att lemmarna straffar henne med inre slag. Upp åker kylskåpsdörren, och ut plockar hon chokladkakan som det fanns kvar av sedan helgen. Ungen var ju på dagis, så hon tänkte att diskhögen kunde vänta. Ungefär en timme därefter ligger Iris platt nere i soffhörnet och slumrar. Svagt hörs toner längs rummets lister i de övre hörnen, de om alltings varande. Om den rätten man med all rätt borde få ha att bara åtminstone försöka nå, det Där.. Allt det där som aldrig hann fram. Iris vaknar till en stund senare, känner hur skammen drar vassa kanter genom henne, som sandpapper längs hjärnan och sinnet. Hon tänker återigen; Om jag bara hade hunnit med...om jag bara hade låtit bli...om jag bara...Iris blickar mot tv- reklamen där man just då visar reklam för fashionabla kläder, nästa minut för godsaker. I samma stund ger hon upp i tanken och blickar uppgivet ut genom fönstret på gatan nedanför.
Sara skulle precis bara ringa ett samtal, när det ringer på dörren. På andra sidan dörren står Iris och gråter. Sara börjar genast vrida på sig, frågar hur det är med henne och så. Iris bara svamlar fram något om hur hennes granne hade skällt ut hennes son för en småsak, att det var visst någon boll som kommit bort nere på gården och att pojkarna hade hamnat i gräl. Nu var Iris tydligen krävd på pengar till en ny boll, varav hon saknade medel till en sådan. Hon stammade fram ett;..-Inte råkar du ha tvåhundra att låna ut? Sara började ställa sig vid hallspegeln, bläddrade i plånboken och hittade just vad Iris frågat om. Sara rynkade lätt på pannan där hon stod. Hur har man det så knapert att man inte ens har råd med en liten boll? tänkte hon. Sara lade märke till hur Iris blev storögd och vände långa blickar in mot Saras lägenhet.
Längre in hängde tavlor, perfekt i kulör med gardinerna. Tillräckligt originella för att ge karaktär men elegant och stilrent nog för att inte väcka anstöt. - Är det ok om jag går in och kikar på dina vackra tavlor en snabbis? frågade Iris lite osäkert. - Självklart, svarade Sara. Man kunde tydligt se en kroppsställning av tydligt obehag ur Sara. En svag ton av musik Iris inte kunde sätta fingret på vad det var för genre eller grupp ljöd genom högtalarna när hon med beundrande blick passerade rummet. Sara kastade en snabb blick på klockan, utbrast något om ett möte på stan varav Iris tydligt sjönk ner, krumbuktande till ett närmast ingenting. - Har du funderat på att bära haremsbyxor? Frågade Sara i förbifarten. De smickrar formen om man är storleken större, som du. Iris bara skakade på huvudet, drog tag i sin gamla väska, tackade hastigt och for därefter ut genom dörren.
Väl nedanför trapporna ställde sig Iris precis intill blomsteraffären, skymtade hur Sara skyndade förbi längs med gatan nedanför. Jag borde inte...gick tankarna. Jag borde verkligen inte...Hon kände hur lemmarna darrade, likt asplöv av obehag. Det liksom spred sig i kroppen likt en löpeld. Iris nervsystem var i det närmaste konstant i kollaps, den sjukskrivning hon nyligen fått var den allra sista innan hennes vikariat skulle ta slut på kontoret. Efter det skulle hon likt matad till vargar återigen tvingas ut på en oviss arbetsmarknad. Om än med en ständigt värkande kropp, om än med ett sviktande sinne. Huden, själen, ja hela Iris väsen var i nöd just där. Krediter hade lagts på hög genom åren, när hon sällan haft någon att fråga om hjälp när det hade behövts. Hon borde inte...Tankarna kvarstår, och Iris letar frenetiskt nere i sin väska efter sin telefon. Efter ett par signaler hör hon en röst som säger; - Välkommen till Spa, Shangri La, hur kan jag hjälpa dig? Iris gör en snabb sväljning innan hon gör sin beställning, drar handen över pannan och lägger sedan på luren, lunkar tungsint hem för att ta hand om vardagen.
Helgen därefter skålas det friskt i glasen hemma hos Sara. Hon är nyligen hemkommen från en uppfräshande lunch nere vid bryggan, dit hon och hennes vänner brukar gå för en Club Sandwich på lördagar precis vid säsongens början, där efter april nånting. Till kvällen väntas gäster, Clara ska visa upp sina nya armband hon fyndat på ett ställe i närheten. Hon hade visst kommit över ett unikt exemplar, med unika stenar i. Sara kastar en titt till spegeln och känner hur tårar pressas fram ur ögonvrån. Att det ska ta en sån evighet att komma över det där rötägget tänker hon. Men nu, ikväll ska allt ske..Ikväll ska hon ta igen för allt hon gått igenom med den mannen. Upp flyger halldörren och en drös med människor spatserar in. Några med vinflaskor, andra med blommor varvat med väldoftande kläder. Ett sorl sprider sig genom rummet allteftersom att vinglasen klingar lite förstrött. Ett svagt klapprande läte hörs från parketten där de minglar.
Ut mot vägen syns bortom de höga husen några mörka stolpar stå på rad efter varandra. Den fågel som först var ensam, blev tre. För att strax senare bli åtta, senare tolv. Ett par ögonblick därefter ser man dem i klunga, flaxa högt likt ett märkbart mönster upp mot skyn. Längre ner vid en damm sitter en ensam äldre herre på en bänk och betraktar underifrån hur formationer cirkulerar där uppe. Han slår upp ett litet anteckningsblock och börjar skriva några rader. " Att fåglar inte synligt har några faktiska öron...Men ändå så märkbart ändå och hör sina egna frekvenser, vad är det för något?....." Mannen plockar in pennan innanför rocken, ställer sig sedan upp och för sig i maklig takt åter in i folkmassan.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Drömmar och tacksamhet med Poeter.se id #235353 innehar upphovsrätten