Nu skälver åter hösten vid stadens skarpa sken,
och åren ha som vassa skärvor gnagt på märg och ben.
Det irrar i mitt öga utav lampans kalla ljus,
och aldrig finner själen ro i stadens dån och brus.
Det brinner uti ådrorna likt gift och flytande eld,
mitt blod är som en etsande flod i en vilsen kväll beställd.
Jag tärs av inre flammor i en feber utan slut,
och blickar mot en stängd dörr där jag aldrig slipper ut.
Men sluter jag mitt öga ser jag henne återstå,
i profil bakom skuggan där de svarta granar gå.
Jag ser ett stycke sargat land som inlandsisen rev,
där barndomsårens drömmar uti blåbärsriset blev.
Där björken stod som utropstecken, vit och rak och kall,
och solen sänkte sakta sig bak furans mörka tall.
Jag minns en gosse med ett spö utav björk uti sin hand,
som smög längsmed en bäck i ett glömt och heligt land.
Där doftade det fuktig jord och trä som multnat ner,
och vattnet sjöng sin ensamma sång som ingen människa ser.
Jag hukade vid strandens kant och agnade min krok,
men kände att jag lästes likt en gammal, öppen bok.
En olust kröp i nacken, en föraning så svår,
att någon tyst och orörlig i skogens skugga står.
Jag vände mig och såg henne – en skepnad helt i svart,
med ansiktet halvt bortvänt i skymningens mörka kvart.
Hon stod där tjugo steg ifrån, så stilla och så stum,
och skräcken gjorde hjärtat till ett trångt och instängt rum.
Jag bad till Gud i höjden att hon ej skulle se mig där,
där rötter skriker efter svar på vem jag egentligen är.
Nu har jag fattat mitt beslut, min väg är redan lagd,
från stadens falska strålkastare till skogens tysta vakt.
Jag måste återvända hem till sten och bäck och ris,
för att finna barndomsdrömmen och mitt eget paradis.