Rådjuret säger:
Vi bad dig inte rädda oss, människa,
vi bad dig bara se.
Våra ben var gjorda för flykt,
inte för kulor och rädsla.
När vi föll gjorde världen inget väsen —
det var bara tystnad som tog oss hem.
Hästen säger:
Jag bar dina bördor utan ord,
mina muskler lärde sig lydnad.
När jag stupade var jag förbrukad,
inte älskad, inte frågad.
Vi klandrar dig inte för tyngden —
bara för att du kallade den nödvändig.
Vargen säger:
Du sa att jag var ond
för att jag följde min hunger.
Du sköt mig för att visa ordning,
men din ordning kräver alltid blod.
Jag tog vad som fanns —
du tog för att äga.
Fågeln säger:
Vi sjöng när världen ännu var hel,
innan nät, innan glas, innan ljus.
Du hörde oss som bakgrund,
aldrig som liv.
När våra kroppar låg stilla
kallade du det olycka.
Fisken säger:
Vi kände aldrig luften förrän döden,
den brände våra gälar långsamt.
Du vägde oss med stolthet i handen
medan vi lärde oss kvävning.
Vi var inte skapade för land,
men drogs dit ändå.
Kon säger:
Mitt liv var väntan.
Väntan på mjölkning,
väntan på slut.
Jag gav utan frågor,
jag dog utan avsked.
Du kallade det system,
vi kallade det allt vi hade.
Älgen säger:
Vi vandrade samma stigar
långt innan era kartor.
När ni tog skogen blev våra vägar minnen.
När ni tog marken blev våra kroppar tydlor.
Vi bar våra horn som årtal —
ni räknade dem som byte.
Kören säger:
Du grät för oss i ensamhet,
vi såg det.
Din sorg var sann,
men sorgen ändrade inget.
Vi bad dig inte om skuld,
vi bad dig om återhållsamhet.
Inte om tårar,
utan om händer som stannar.
Om du nu står där, människa,
med ditt hjärta öppet mot marken,
vet detta:
Försoning är inte ord,
den är mindre fotsteg.
När du låter oss gå,
när du låter oss vara,
när du inte tar allt du kan —
då hör vi dig.
Och skogen, som minns allt,
kommer att veta
att du lyssnade
innan det var för sent.