Ingen vet hur det började förr,
inte ens jag som bar dagarna fram.
Det bara blev tyst kring mina steg,
och vägen gick vidare utan namn.
Jag stod inte mot världen med knuten hand,
jag stod bara kvar där den drog förbi.
Och den som blir stående allt för länge
får höra att ensamhet valdes frivilligt i.
De sade: Han vill gå ensam fram,
men valet var aldrig mitt eget ord.
Det var som när isen lägger sig stilla —
inte av vilja, men kyla och jord.
Jag talade en gång, men språket var segt,
och domen var snabb, och örat var dövt.
För ord kräver tid och lyssnande bröst,
och sådant var redan bortdrömt.
Jag drog mig undan, inte i hat,
utan i trötthet som sipprar sakta in.
När varje försök blir misstolkat svar
lär människan leva i sin egen hin.
De viskade om mig när ryggen var vänd,
sa: Något är fel på den mannen där.
Som om ensamhet vore ett mörkt bevis
och tystnad bar skuld när den var för svär.
De vet inte hur blickar kan slita mer
än slag som ges i affekt.
Hur misstro formar ett hjärta till sten
utan att någonsin kallas till rätt.
Jag tog min tillflykt till jord och sjö,
till det som ej kräver förklaring och lögn.
Marken tar handen som handen är,
och frågar ej vem du var i byn.
När jag sänkte kroken i mörkt vatten
flydde fisken men inte i skrämt förakt.
Kanske kände den igen en levande själ
som tog vad som fanns — inget mer, inget makt.
De kallar mig hård, men de såg mig ej
böja mitt huvud för liv som gått bort.
De hörde mig ej be utan ord
om förlåtelse varje gång hungern var kort.
Ingen vet hur många nätter jag bar
skam för sådant jag ej kunde rädda.
Hur ofta jag undrat om livet sett annorlunda ut
om någon stannat — och vågat vänta.
De säger att ondska bor i mitt bröst,
men den växte ur nöd och ur tryck.
Ur händer som lärde sig göra det som krävs
när världen stod tom på sin lycka och styck.
Jag ville aldrig någon illa här.
Jag passade bara ej där folk går tätt.
Jag var mild i min själ, men ensam i steg,
och mildhet går vilse där misstänksamhet satt rätt.
Nu är det för sent att vända igen,
broarna brann i ett ordlöst nu.
Jag lever färdigt det liv som blev mitt
och kräver ej mer än att tiden går ut.
Så går jag här ensam med ryktet som börda,
en yxa jag aldrig fått lägga ned.
Men skogen vet, och sjön står kvar,
och marken minns hur jag steg för steg gick i fred.
Och när jag en dag försvinner bort
utan klockslag, ord eller märkt farväl,
ska jorden sluta sig varsamt kring mig
utan dom, utan skuld, utan skäl.
Det får räcka.