De flesta människor passera utan minsta tecken
på att de nånsin levt och lika bra det för vem
orka höra på deras urskuldande snyftbiografier
som skälmar, bastarder och uslingar bara, hela
hopen ! där den enda sörjande lär vara djävulen.

Man blir luttrad av att höra och se de gapande
dödskallarnas krokodil leende så lika i döden
och i livet,som aldrig hade nåt att komma med
mer än återupprepningar,men det är inte så
mycke kvar av dem nu fast de kör väl på tills
det är slut, som en gång så unga och vackra
skulle kunnat störta kungar och presidenter
och göra revolution men nu så utschasade där
inte den mest exklusiva mascaran förmå dölja
sprickorna i livets naturliga spegel som erfar-
enheternas plog plöjt efter de outtömliga kön-
ens lust,de törstigas strupar och de omättliga
magarnas hunger dragit fram som mest visar
sig om natten där de hasar fram på gator och
i prång likt zombies att stilla sin hunger och
törst likt vampyrer söker överleva som para-
siter på sina värddjur allt enligt de naturliga
villkorens kretslopp.

Man drar en lättsamhetens suck över att slippa
så många av dem som möjligt för att i lugn och
ro få ägna sig åt tystnadens älskarinna.

*