TVEKAN

Ironiska
undertexter
hörs viska
bland växter

som möter hösten
och tystar rösten

men trots att det är kallt
är det nog framförallt

mina brännande tankar
som bullrar och bankar

och slår hårt mot den dörr
som döljer drömmen från förr

För jag känner
Inte igen
mina vänner
allt sedan den

där märkliga dagen
jag slutade leka
med barnen i hagen
och började tveka

inför rörelsemönster
utanför mitt fönster

som kändes som ett svek
med sin frånvarande lek

Jag är 10, 11,12 år
och räds de år som återstår

där omvärldens språk
är uppfyllt av bråk

där skratt är dold gråt
och jag vänds inåt

och ständigt tvekar
inför de lekar

jag ej förstår
Så vad ska jag göra?
Vad återstår?
Vill ni se och höra

vem som nu står här
och talar utan att tveka
och gråter och svär
och mer än gärna vill leka...