Där uppe på planetens allra mörkaste sida
finns ingen natt, ingen dag
bara ett ständigt statiskt väntande.
Tiden har lagt sig till vila där,
utsträckt som en bortglömd bön
på ett sterilt altare av grus och sten.

Nej ljuset når aldrig dit,
men mörkret är inte tomt.
Det är fyllt av allt det som vi förträngt.

Där håller det ursprungliga hov,
utan varken blodiga händer eller kalla ögon,
nej endast som ett stilla, tålmodigt eko.
Det fanns före ordet ... godhet,
innan vi försökte tygla kaoset.
Det dömer oss kanske inte.
Men det minns.

Kring en tron av stelnat stoft
svävar mänsklighetens spillror
Drömmar som förkastats
Ord som fastnat i någons hals
Lögner som bleknat innan de blev sanning

Det är tyst, men den är inte död.
Den samlar upp våra negativa tankar,
tvivel, skuld och självbedrägeri
som sjunker likt en själarnas
invertetade rökpelare från skyn.

Där i mörkret slår de rot,
blir till former helt utan ljusets logik
drömmar med ögon,
minnen med vingar,
skuggor som bär allas våra skulder.

När jorden sover och bruset tystnat,
vaknar ett medvetet skimmer på baksidan.
Mörkret viskar då mot oss,

”Jag är inte ond.
Jag är bara allt det ni förnekade.
Jag är skuggan av era böner
och ekot av era val.”

Kanske vänds den sidan aldrig mot oss
för att den visar något outhärdligt,
att det vi kastar bort i ljuset
fortsätter att leva.

En himlakropp, en kosmisk reservoar för våra synder,
en påminnelse i den kalla tystnaden
om att varje ljus föder sin egen skugga,
och att även mörkret ... bär ett syfte.

Copyright © AndLou