En dom som alltid väntar
Som inte betonas av klubbans slag
Men som lika plötsligt släcker irisens ljus
Och inte tar emot någon överklagan

Den domen som alltid väntar
Blir vårt blödandes encore
Där vi släpper skördens kvalité
Och kastar var memorabilia upphängt på väggen

Och när domen inte längre väntar
När den står vid dörren och knackat färdigt på sin klocka
Kommer man minnas ens sängs position i rummet där man slöt
och åter öppnade sina ögon
Man kommer inte att minnas den tiggaren utanför affären som man målade upp med föga empati

Alla synder blir förlåtna utan biktens generösa krav
Och ens dånande plikt till familjen som präglat domens innebörd blir glömd
Inte utan hänsyn och medkänsla
Blott för att den utan tvivel fullbordats