Tisdag 2 december- sonens uppspärrade ögon med ett hjärta av skräck, panikdjuret i mammakroppen, rakt ned i det avgrundsdjupa kaninhålet.

Vitala parametrar, aktivt kol och en himmellös natt på barnavdelningen. En medfödd defekt; tungsinnet som en navelsträng runt halsen.

I rummet bredvid sitter storebror i en värld han inte vågar ta sig ur. Jag håller honom hårt, på behörigt avstånd, och viskar meningslösa råd som ett försök att cementera kvicksanden.

Innan medicinerna slutar hålla honom kvar.