Outhärdligt är det steg jag stampar,
förd till förebudens värld förgänglig,
var nerv, var mattad muskel krampar
i Edens avartsefterbild för ändlig.
Besudlad av den skrud som för min kropp
från livslatrinsnadiren till dess topp.

Outhärdlig är den färd jag följer.
Var spor, var vissnad spira ger mig hopp.
Var växt, var bördig buske döljer
en cirkelkurva ny till omloppslopp.
Och runt min egen axel allt roterar;
var avtäckt tanke, ax som snart kreverar.

Jag var Apollon själv, och hela jorden,
och varje mellanrum här har jag varit.
Fastän jag fastnat i den stora horden,
i intets allomslutna farled har jag farit.
Jag är Aquilons il i slutna rum,
crescendots ebb, den välta vågens skum.