Jag vandrar genom ett landskap befolkat av det osedda. De mossbeklädda stenarna är inte enbart geologiska under, de är boningar för det slumrande, för vättarnas lågmälda hemvist under en grånad vårportal. I denna tröskel mellan vinterdvala och vårexplotion gror jordskotten, de är tidens gröna fingrar som skriver om skogens historia.

Över myrarna stiger mystiken som en levande ånga, en tät dimma, som en kollektiv utandning från en varelse som just öppnat ögonen. En ensam fjäril ritar cirklar i tomrummet, en vacker men melankolisk påminnelse om existensens ofullständighet, han dansar i väntan på sin nya partner, den motpart som skall göra livet till en meningsfull dialog.

Där i gläntans allt varmare famn sker en metamorfos. Där förvandlas ljuset till en skepnad, en underskön huldra som ikläder sig skogensbrudens gestalt. Hennes skrud är inte vävd av människohand, utan framsprungen ur trollens dunkla kreativitet, med en skirhet som inte lyckas att dölja, varken hennes behag eller hennes verkliga identitet.

Jag vänder mig bort, och jag blundar för att inte förföras av denna hägring av förunderlig skönhet. Hon frestar mig med sin uppenbarelse, en synnerligen oemotståndlig fysisk lockelse, men med en sista kraftansträngning av stark självbevarelsedrift lyckas jag dock att vända om, bort från den ångande myren

Allt detta enkla, detta så självklara, drabbar mig med en tyngd som märkligt nog gör mig lättare. När vårens intima känslor ges fri lejd, upphör ägandet det materiella, ja skogen blir "min" endast för att jag villigt vill tillhöra den.

Det är i detta nu, under en sol som inte bara lyser utan faktiskt även ger, som själen fylls av en yster glädje. Jag står där i det absolut nyväckta, tacksam för det under som just nu pågår, detts medan jag med en ödmjuk viskning sänder en bön mot horisonten, en bön om en sommar som vågar vara lika vacker som detta första underbara, och skälvande uppvaknande.

Copyright © AndLou