Förr kallade jag dig
”Du”
Så är det inte längre,
inte nu

När natten
lägrar sig
ropar jag,
för jag saknar Dig.

”Kom, kom till mig!
Sträck ut Din hand!”
Du reagerar inte längre
Det finns inget
sammanhållande band


Vi gick från en
perfekt symfoni
till en
hopplös kakafoni

Jag gick från dig
med huvudet sänkt
Hade ju krossat
massor med kakel

Men hoppades
ändå
på ett
himmelskt mirakel

Kunde jag
gjort något
annorlunda?
Jaaa, absolut!

Annars
hade det
väl inte
tagit slut…

Med upphöjt
huvud
gick jag
därifrån

Inte som
förlorare
inte som
något fån…


PS.
En annan poet föreslog vissa ändringar
i denna dikt. Här kommer resonemanget
och därefter en något förkortad version
av ovanstående dikt.


”Hej Bengt, har läst funderat och tänkt, så kom jag fram till en tanke:
Jag skulle nog välja att ta bort fyra stycken. Nämligen de som börjar med,
Jag gick från dig...
Men hoppades....
Med upphöjt...
Inte som förlorare...
När jag läser din text och hoppar över dessa stycken tycker jag texten får ett tydligare flyt. Avslutet som jag gillar är.
Hade det väl inte tagit slut...
Det ger läsaren något att fundera över, något att tänka på.
Så ser jag på din text och tror att den har en dokumentär bakgrund, men där kan jag ha fel”.

(”Nå det var mina funderingar”)


Du

För kallade jag dig
”Du”.
Så är det inte längre,
inte nu.

När natten
lägrar sig,
ropar jag,
för jag saknar dig.

”Kom, kom till mig!
Sträck ut din hand!
Du reagerar inte längre.
Det finns inget
sammanhållande band.

Vi gick från en
perfekt symfoni,
till en
hopplös kakafoni.

Kunde jag
gjort något
annorlunda?
Jaaa, absolut!

Annars
hade det
väl inte
tagit slut…


VAD TYCKER DU
OM DESSA ÄNDRINGAR?
Tyck till…