Man får inte ljuga för sig själv.

Det är där det börjar.
Inte med något stort svek.
Inte med blod på skjortan
eller dörrar som slår igen.

Bara en liten lögn
man säger så många gånger
att den till slut skapar ett skikt över världen.

Sen står man där.
I sitt eget liv.
Och vet inte längre
vad som är sant
eller vad man bara blivit bra på
att överleva.

Jag tror helvetet är så.

Inte eld.
Inte straff.

Bara att sitta i ett rum
med ett hjärta
som inte längre klarar av
att älska.

Och ändå.

Finns det ögonblick
som bryter sig in.

Någon kommer nära.
Säger något vänligt.
Ler kanske.

Och plötsligt
är världen inte längre
ett jävla väntrum.

Plötsligt minns man en melodi
man aldrig riktigt hört
men alltid burit.

Som om något i bröstet
försökt sjunga i flera år
men först nu
fått luft.

Så är det med dig.

Jag vet inte hur man förklarar det
utan att låta som en idiot.

Men när jag är med dig
slutar jag förhandla med mig själv.

Allt det där gamla
allt brus
alla små lögner
alla rum jag gått runt i
och kallat frihet

tystnar.

Och jag tänker
att kanske räcker det.

Ett ögonblick.
En människa.
En hand nära min.

Kanske behöver livet
inte alltid bevisa mer
än så.