Se på dem där de famlar i ljuset, dessa skälvande skuggor av män.
De har murat in sina hjärtan i guld och kallar fängelset för frihet.
Det är en nöd så djup att ingen röst kan nå botten, en ångest som döljs bakom titlar, som aska under en dyrbar matta.
Ömka dem, för de vet inte att de är hungriga mitt i sitt överflöd.
De vandrar som sömngångare mot en grav de själva har grävt med stressad hand.
Som små barn som gråter i sömnen efter en moder de förnekat, så gråter deras själar efter jorden, efter blodet, efter det som är sant.
De äger världen men har förlorat rätten till sitt eget andetag.
De är ett intet som desperat försöker bevisa sin existens genom brus.
Varje order de ger är ett rop på hjälp, varje maktkamp en bön om att någon ska se deras litenhet.
Här i skogens tystnad är bönen enkel och kniven ren.
Jag sår min säd i den kalla myllan och ser mot den tomma himlen.
Jag föraktar dem inte – hur kan man förakta en bruten vinge?
Jag sörjer dem bara, där de tynar bort i en lek som aldrig haft ett mål. Överlev.
Älska.
Ömka.
Allt annat tillhör redan döden.