I år går Sverige till val
och landet känns som ett rum med två speglar
där samma ansikte upprepar sig
men aldrig säger samma sak två gånger.

Dubbelgångarna vandrar genom tv?studiorna,
de ler, de nickar, de motsäger sig själva
som om politik vore en form av mimteater
och väljaren en publik som förväntas applådera
oavsett repliken.

Moderaterna talar om självbestämmande,
som om frihet vore en föreläsning
man kan bära hem i en tygpåse.
Samtidigt springer skuggfigurer genom nätet,
stjäl annonser, ringer lotteritelefoner,
blockerar poeter som om poesin vore farlig,
som om en dikt kunde välta ett helt parti.

På gatan säljer någon vikpressar
med samma frenesi som andra säljer ideologi.
Allt är till salu, allt är till låns,
allt är ett erbjudande som går ut vid midnatt.

Och mitt i detta står Maria Stengård
med ett brev från Iran i handen.
Ska man svara?
Ska man tiga?
Ska man låta Mellanöstern blåsa in
som en vind genom ett svenskt valår
och påminna oss om att världen är större
än våra inrikes gräl?

Hon undrar om poeter borde få rösträtt,
som om poesin vore ett diplom
och inte en form av andning.
Hon undrar om utrikesminister är en titel
eller en förbannelse.
Hon undrar varför varje fråga om världen
blir en fråga om Sverige
och varför varje fråga om Sverige
blir en fråga om rädsla.

Jag skriver detta i ett land
där ord ibland väger mer än handlingar
och där handlingar ibland försvinner
som om de aldrig funnits.

Dubbelgångarlandet.
Spegelpolitiken.
Telefonlotterierna.
Poeterna som fortsätter skriva
trots att ingen bett dem.

Och kanske är det just därför
poeterna behövs.
Inte för att de ska rösta,
utan för att de ska minnas
att ett land utan språk
är ett land utan själ.