Du var min livsknuta
min nerv
min mantel
mina blinda ögon

du lät alltid täcket falla som en sköld
och där fanns alla varelser och ljus
snälla, vackra, otäcka men tandlösa

Du var mitt bo
sittandes på verandor och gräs
med uppkavlad vilja
öppen för himlen

Du var mitt svalkande te
och min maskrosröra
spindeljus och flugbrus
skola
rastplats

Kära kära
hur många gånger kära
hur många planer
och hur mycket förväntan har inte strösslats
på vår väg

En dag
togs hon ifrån mig

En stilla dag
och bara solen vet