Alexandrinens vers tycks snudd på gammalmodig,
men håller kvar sin form från upplysningens tid.
Den sätter sig till spjärn mot att bli alltför frodig
med alltför upplöst norm, vildvuxen och stupid,
som dikten ofta syns inom "moderniteten",
där versen vinglar fri från rim och från reson.
Som främling i en tid som prisar hastigheten,
uppskattar jag en form som matchar min person.
Jag värjer mig alltjämt mot alltför lösa dikter
och sätter emot slarv och nihilism ett värn.
Den äldre poesin avkrävde vissa plikter
men inte dagens dikt, som kallas "postmodern".
Så denna franska vers, som nämns "alexandriner"
blir en bekännelse till forna ideal,
som skrevs med mejslar, pennor, gamla skrivmaskiner
men regelrätt och snyggt trots krig och hjärtekval.
Jag knackar på min skärm men följer grammatiken,
syntax och stavningshyfs och språkets gängse norm.
Trots digitaliseringen är analog rytmiken
med den alexandrin, som lugnar hjärtats storm.
Det sköna ligger kvar i kraften av balansen
emellan diktens form och diktens innehåll.
Som postmodern poet som stundom tappar sansen,
kan jag således få ett mått av självkontroll