Jag ligger på en bit skumplast
som om det vore en överenskommelse med världen
Vattnet bryr sig inte
det är kanske dess största styrka

Jag tänker: jag håller mig uppe
Sen tänker jag inte riktigt färdigt
Jag tänker: jag fortsätter i morgon
att det viktiga går att ta i steg

Men redan i samma tanke
börjar den glida undan

Det här är ett viktigt projekt
det jag fortfarande bär
utan att riktigt orka bära det

Någon ropar från kanten
som om allt ännu gick att rädda
Plasten rör sig under mig
som något som försöker minnas sin form