Blåmärken på en krona
Kungen går genom landet
som om marken själv bar minnen av gamla löften.
Ingen ser hur vinden slår,
hur ord kan träffa hårdare än stenar.

Många blåmärken får han
utan orsak,
utan hand,
utan vittne.

De kommer från röster
som glömde att makt också är börda,
att plikt också är ensamhet,
att tradition ibland är ett pansar
och ibland bara en tunn skjorta i novembervind.

Han säger inget om smärtan.
Han bär den som man bär ett arv:
tyst,
rakryggad,
som om blåmärken vore en sorts karta
över allt som fortfarande måste hållas ihop.

Och kanske är det så:
att även en kung kan bli slagen
av ord som kastas i förbifarten,
av folkets rastlöshet,
av tidens hunger efter nya gudar.

Men ändå står han där,
inte för att vara älskad,
inte för att vara fruktad,
utan för att någon måste stå kvar
när stormen blåser genom landet
och alla andra hukar.

Blåmärkena syns inte.
Men de finns.
Och de säger mer om riket
än om honom.