Av blomstret tycks jag som förgjord
på ängden där vi brukade ränna
Vid Lyckeby å sjunger jag ditt lovord
tills stranden återekar min sorgsna stämma
och ingen fågel sjunger i harmoni
Så sött uppå bladens topp
utan flyger blott likgiltigt bi
förtagen av lust och hopp

Videkvistens blad blommar igen
och syrenen doftar än ännu
men i mitt hjärtas glänta
väntar jag ännu på att du
skall komma till mig åter
förgäves jag vet min önskan
varför jag för dig gråter
stillsamt i sommargrönskan

Ni stränder och kullar – hur blommar ni?
Så fagert nu i solsken
när det som var kan aldrig bli
mer än namnet på en sten
om kärlek så med tiden tynar
och glädjen pånyttföds
Är det för dig mitt hjärta grynar
till dess att jag förblöds

2026-05-26