Opium, ordning och andra politiska kryddor

Religion är folkets opium, sa Marx.
Men han glömde nämna att staten gärna delar ut doserna.

När makten vill ha lugn och ro
strös tre sorters kryddor över folket:

Opiumet – löftet om att lidandet har en mening.
Ordningen – hotet om kaos om du ifrågasätter.
Kryddorna – nationalism, moralpanik, heliga traditioner,
allt som får människor att slåss om symboler
i stället för att se vem som håller i kastrullen.

Det är märkligt hur snabbt en regering, en präst, en ideolog
kan förvandla en människa till en lydig skugga
bara genom att viska:
“Det här är för ditt eget bästa.”

Men opiumet fungerar bara så länge folket sover.
När någon vaknar, när någon ställer sig upp,
när någon säger:
“Jag vill veta vad ni blandar i min tro, min rädsla, min framtid”
då skakar hela köket.

För sanningen är enkel:
Maktens största skräck är inte revolution.
Det är människor som tänker själva.

Det börjar alltid likadant:
någon säger att ”de där borta” är farliga.
Inte för att de har gjort något, utan för att det är praktiskt att säga så.

Och så står man där, i ett land som kallar sig själv humanitärt,
och lyssnar på vuxna män i kostym förklara att barn som vuxit upp här
— barn som pratar bättre svenska än riksdagsledamöterna —
är ett säkerhetsproblem.

Inte för att de gjort något.
Inte för att de tänker göra något.
Utan för att deras föräldrar råkade födas på fel sida av en bergskedja.

Det är då man hör schweizaren i bakgrunden:
”Det är inte irrationellt att frukta människor som säger att de ska döda dig.”
Nej.
Men det är irrationellt att frukta barn som vill ta studenten i Sollentuna.

Det är irrationellt att frukta tonåringar som spelar Fortnite och äter Billys panpizza.
Det är irrationellt att frukta människor som redan är här, redan är en del av samhället,
men som behandlas som gäster som aldrig riktigt får sätta sig ner.

Och då blir det plötsligt begripligt varför vissa politiker
— de med aristokratiska kragar och ännu aristokratiskares självbild —
börjar tala om opiumproduktion i samma andetag som migrationspolitik.
Det är inte hudfärg, säger de.
Det är inte religion.
Det är bara… praktiskt.

Praktiskt att låtsas vara hård.
Praktiskt att låtsas vara moralisk.
Praktiskt att låtsas att man inte just skickat svenska skattemedel
till en av världens mest brutala regimer
för att få hjälp att deportera människor som bott här halva livet.

Det är som att se en narkoman i maktens salonger:
han sitter på två stolar samtidigt,
en för moral, en för realpolitik,
och han vinglar så mycket att man undrar
om han ens minns vilken stol som var vilken.

Och folket?
Folket ser det.
Folket accepterade inte utvisningarna av tonåringar.
Inte ens SD-väljare gjorde det.
Så regeringen tvingades backa — lite, motvilligt, med knutna nävar i fickan.

Men frågan står kvar som en kall kaffekopp på ett departement:
Varför ska någon som växt upp här riskera att utvisas till ett land
som deras föräldrar får stanna härifrån?

Det finns bara ett svar.
Och det är inte rationellt.
Det är inte juridiskt.
Det är inte moraliskt.

Det är kosmetiskt.
Det är symboliskt.
Det är hudfärg och religion, inlindat i byråkratiskt cellofan.

Och när man skalar bort allt,
står man där med en regering som säger:
”Det handlar inte om rasism. Det handlar om ordning.”

Men ordning för vem?
Och på vems bekostnad?

Och när regeringen säger
”Det handlar inte om rasism. Det handlar om ordning”,
då hör man nästan hur porslinet klirrar i maktens vitrinskåp.

För ordning, i deras vokabulär, betyder inte trygghet.
Det betyder inte rättssäkerhet.
Det betyder inte att människor ska behandlas lika.

Det betyder att vissa ska stå i kö.
Andra ska stå i skamvrån.
Och några ska stå vid gränsen med en resväska de aldrig packat själva.

Det är en sorts aristokratisk feng shui:
flytta runt människor tills rummet känns behagligt
för dem som redan sitter i de mjuka stolarna.

Men folket ser.
Folket minns.
Folket vet att barn som växt upp här inte är ett hot mot Sverige.
Hotet är politiker som tror att symbolpolitik är samma sak som moral.

Och när man skalar bort alla pressmeddelanden,
alla talepunkter,
alla omskrivningar,
står man där med en enkel, obekväm sanning:

Det som kallas ”ordning” är ofta bara rädsla i kostym.
Och rädsla har aldrig byggt ett land.
Det har bara byggt murar.