Vägen är lång och tar aldrig slut,
jag går genom kylan, jag söker mig ut.
Ingen som tröstar, ingen som ser,
som om jag försvann lite mer och mer.

Född till en värld som glömde mig fort,
bortlagd, bortkastad, som något förgjort.
“Skynda dig, väx upp, älska och bli,”
men ingen frågar vad som dör inuti.

Dag efter dag, minut för minut,
jag sprang tills mitt hopp nästan brann ut.
Nu letar jag stilla efter det jag har kvar,
för jag skyndade fram tills jag glömde vem jag var.