Jag har behövt skriva tidigare,
men allt är inlåst i mig.

Det gömmer sig, inlindat i en slukande, glödhet ilska.
Den håller allt i ett stadigt, kontrollerat grepp,
som forsens dån, åskans knall.

Därför har jag inte skrivit, för jag har vant mig vid hatets sällskap.

Hellre ilskan än sorgen.
Hellre förtränger jag,
än minns
dig.

Att förlora dig var det bästa som kunde hända,
för du bara tog.
Så varför sörjer jag tiden, slutet, bandet?
Det spelade ändå aldrig någon roll för dig,
men det gjorde det för mig.
Det har det alltid gjort.

Dina första steg med dina små babyfötter.
När vi låg där i mörkret och jag läste mina påhittade sagor för dig tills du somnade.
Så många gånger jag hållit om din lilla kropp när du sovit.
Dina små, rynkiga, torra händer i mina, likadana.

Vakat över dig, nära som på avstånd.
Alltid uppmuntrat dig, alltid sett dig, alltid försökt förstå dig.

Lika traumatiserade, lika förstörda,
lika starka, lika mycket återuppståndna.

Jag förstår rötternas kall.
Du behövde gå tillbaka till dem som övergivit dig,
för det är allt du känner till.

Jag om någon vet hur högt det kallar.
Hur många gånger man måste bränna sig på elden
för att till sist förstå

att det du älskar allra mest kommer att bränna dig om och om igen,
när förmågan att älska någon annan överhuvudtaget saknas.

Men kanske ska jag inte projicera min egen historia på dig;
Kanske ror ni i land.
Kanske kan du äntligen hitta
hem.
Det
är vad jag önskar för dig.

Och fastän det tar emot att känna det,
än mer att skriva det till dig,
så ska jag fortsätta älska dig med så mycket kärlek
att den bär oss båda vidare.

Jag släpper taget om den rosaskimrande visionen av systerskapet,
för jag kan inte säga om det ens var på
riktigt
för dig.
Kanske var allt en läglig tillfällighet.
Det är så det känns
nu.

Det är därför det gör ont,
för jag ville ge dig världen,
ge dig alla öppna dörrar,
hela mitt hjärta.

Du måste läka ditt eget hjärta först.

Det är en epifani som infinner sig nu,
i min famlande blick över hamnen.

Jag hatar dig för att

jag älskar dig,

och du sårade mig verkligen.
Kan det någonsin bli ogjort?