Jag föll in i mig själv utan karta,
drömmar brann innan jag förstod eld.
Rädslan tog form av mening,
och mitt hjärta bar mer än kroppen orkade.
Här började min resa, inte mitt fall.
Mörkret lärde mig andas långsammare,
smärtan gav mig språk.
Jag föll djupare men såg klarare,
och mitt inre började svara mig.
Jag levde vidare, trots allt.
Mardrömmarna skrek när jag sov,
men jag vaknade ändå.
Rädslan tog form,
men den ägde mig inte.
Jag överlevde natten, igen.
Hoppet var inte stilla,
det darrade, föll, reste sig.
I sprickorna växte ljus,
och jag följde det – trots tvivel.
Hoppet levde, för att jag gjorde det.
Jag står här nu,
med ärr som talar sanning.
Jag är mer än mina fall,
mer än mina rädslor.
Jag lever – starkare än förr.