Den ensamma bomullstussen
far långsamt fram
i ett oändligt hav av blått.

Den närmar sig, sakta men säkert,
den stora, varma solen.

De bleka badarna som vilar
på det gröna, nygrodda gräset
vid ett stilla guppande hav
tittar på i fasa,
när den oskyldiga vita tussen
täcker deras gula, varma gud.

Och i ett blott ögonblick
bäddas badarnas gröna madrass
med en filt av kallt mörker.

Badarna stirrar samlat upp mot molnet,
i en blick av besvikelse och förtret.

Men lika snabbt som den täckte solen
fortsätter den ensamma bomullstussen
att fara vidare i det blå,
och de bleka badarna återgår till det
de gjorde innan molnet kränkte deras bränna:


absolut ingenting.