Ingen säger något om det som är okänt
fast det skulle bli kaos i samhället ifall
dom visade sanningen om övernaturligt.

Acceptera samhällets ordning.

Jag kallar honom Ian, är inte längre skrämd.

När jag var litet barn, såg jag honom en gång.

En gång som skrämde mig, nu accepterar jag.

Ingen ville prata med mig, hela barndomen
undrade jag vem han var, sen min far som sa
måla, visa andra hur du än målar, visa det...

Jag vågade inte...

(Hur länge ska jag söka i mitt inre)

Är själv-insikten nära mitt vuxna jag snart?

Förstå...

Ingen behöver älta det som varit, ingen vet den
verkliga sanningen,
ingen filmar ens inre eller avlyssnar allt som händer.

Ingen bryr sig...

Förutom Ian, men han är overklig sedan barnet var litet.

Själv-insikten, KBT gör jag i min rädsla, går emot den
men bara i verkligheten, rädd för polisen, då går jag dit.

Allt är så snurrigt...

Vad är fel egentligen?

"Alla du lyssnat på för att lösa ditt problem
varför vågar du inte, du är skrämd för allt
som du vill förverkliga rädd och insiktsfull."

När tonåren är över måste vuxenheten börja
men hur får man loss sig själv från tonåren?

"Sluta älta"

Det är orättvist, jag hann inte säga något.

Alla hann säga allt före mig, jag hade inte en chans.

(Så skapas känslan att hålla fast deras samtal.)

Jag tror jag blivit tystad av omgivningen...

För att jag var fel och därför får jag en tablett.

Själv-insikten, nu är jag på rätt väg, igen, tror jag.

Ok, Ian nästa gång kan det vara du som får ljuset.

Ljuset som lyser upp livet och blir vacker och insiktsfull.

Ska jag fortsätta så här i mina tankar blir det tillslut
bara ett ljus inom mig och när det slocknar, utbränd.